För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna går fint men Mr Alis privatliv krånglar till sig. Samma öde möter hans assistent Aruna.

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.