Apropå dagens recension: givetvis är det inget fel alls på nytolkningar, speciellt inte av klassiska berättelser och myter. Berättelser lever bara om de berättas, annars dör de, och om man då tycker att man behöver göra om utanpåverket – varför inte? Det är ju trots allt vad Shakespeare ofta gjorde med sina historier.

Exempelvis var jag i förra veckan i Berättarladan i Sunne och såg Västanå Teater sätta upp En midsommarnattsdröm. I grund och botten är det samma historia som Will Shakey skrev för 400 år sen, men i stället för att utspela sig i det antika Grekland (vilket ju var rätt påklistrat även i Shakespeares version) äger den nu rum i Sverige runt år 1000, med kungen utbytt mot Olof Skötkonung, adelsmannen med en giftasvuxen dotter mot Sveriges förste kristne biskop, Oberon och Titania mot Frej och Freja, och lejonet mot ett bergatroll. Och det är fortfarande en buskisartad romantisk komedi, men med den religiösa konflikten (den skrevs ju trots allt i 1500-talets England) upplyft ur bakgrunden, och med slutet vridet till en ovanligt mörk slutsats om intolerans och maktutövande (den spelas ju trots allt i ett Sverige där Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen) just när vi lider allvarlig risk att skratta käften ur led. Ni har några veckor på er att gå och se den, gör det.

Dagen innan läste jag ut Dimitrios Iordanoglous Iliaden: En cover, som berättar om Iliaden på svensk förortsslang. Den… var mindre lyckad. Problemet är egentligen inte idén – Homeros gamla historia har alltid något att säga (se bara på Eyvind Johnsons version), och gäng som luras att slåss mot varandra medan de verkliga makthavarna ser till att ingenting blir bättre är ju inte direkt en meningslös historia. Men Iordanoglou vågar inte ta ut svängarna, vågar inte faktiskt berätta om storyn. Gudarna är fortfarande gudar, heroerna är fortfarande gamla greker, och Troja har fortfarande stadsmurar – det är inte en berättelse om idag, det är en antik och därmed död berättelse som översatts. Inte olikt idén om en Schwarzeneggerhamlet (fast inte hälften så rolig) är utanpåverket och namnet kvar, men historien har plötsligt inget annat att säga än ”detta är en cover”. Och då är faktiskt originalet bättre.