När Haruki Murakami var i 25-årsåldern drev han en jazzklubb. Det gick bra.
En vacker dag när han började närma sig tretti bestämde han sig för att skriva en roman. Det gick bättre.
När han var drygt tretti slutade han gå och började springa. Det har han gjort sen dess.

Smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt.

Det där låter mer dramatiskt än vad det är. Vi snackar ju inte om en man som flyr från ett mörkt förflutet eller frenetiskt jagar någonting. Men förutom att vara en av de populäraste japanska romanförfattarna springer Haruki Murakami också långdistans. Han springer varje dag, springer minst ett maratonlopp om året, deltar i triatlon, och … ja, han springer. Så det föll sig naturligt att skriva en essäsamling just om springandet, med fokus på hans förberedelser inför New York Marathon; både om hur han springer och varför.

Jag diskuterade nyligen med några vänner varför det nästan inte skrivs några sportromaner för vuxna. Ungdomslitteratur finns det gott om det, men när var senaste gången en författare skrev en stor roman som utgår från, säg, fotbolls-VM eller OS-finalen i spjut? Borde inte något som intresserar så många vara ett intressant ämne att utforska? Även om Vad jag pratar om … inte är en roman är den alltså välkommen: en bok som försöker beskriva det fysiska tävlandet, både mot sig själv och mot andra (eller kanske snarare för än mot), utifrån något mer än bara tider och rekord. Vad är det egentligen löpandet handlar om?

Även om detta inte är tänkt att vara en memoar får vi kanske veta mer om både människan och romanförfattaren Haruki än en ren biografi skulle göra. Han försöker förstå sin egen drift, förhållandet mellan intellektuellt skapande och fysisk ansträngning; myten att författare borde vara ohälsosamma enstöringar som lever på sprit, kaffe och cigaretter ger han inte mycket för, även om han hela tiden ödmjukt (och smått irriterande) understryker att det här är ju bara hans erfarenheter.

Jag instämmer i grund och botten i påståendet att det är ohälsosamt att skriva romaner. När man bestämmer sig för att skriva romaner – det vill säga när man via en text blåser liv i en berättelse – väller något som påminner om gift fram ur vissa karaktärer hur man än bär sig åt. (…) Det är min övertygelse att en osund själ kräver en sund kropp.

Jag har svårt att sätta ord på vad det är Murakami fångar i den här boken utan att citera långa stycken – hans stora styrka har ju alltid varit att i enkla ord fånga något svåråtkomligt, icke-verbalt, utan sportreporterns flåshurtiga metaforer och sekundräknande. Löpandet för honom är inte ett fortskaffningsmedel, inte ett sätt att se världen utan ett sätt att nå balans med sig själv. Speciellt när han börjar närma sig de 60 och når paradoxen: att fortsätta springa för att inse att han bara kommer att springa långsammare för varje år. Som bäst (åtminstone som roligast) är han kanske när han beskriver enskilda lopp – hans första maraton, solo mellan Aten och Marathon i stekande julihetta; hans första 10-milslopp; triatlonet han aldrig kunde slutföra – men det är ändå inte det enskilda loppet som är det viktiga här, inte jakten på smalare midja och bättre flås, inte tiden i mål, inte vägen han färdas längs; det är just verbet, löpandet som ren, nästan liturgisk handling; att uppgå i själva handlandet, själva levandet snarare än livet.

Haruki Murakami, författare (och löpare)
1949 – 20XX
Han gick åtminstone aldrig

Någonstans där når han, strax bortom utmattningens gräns (och som vanligt väl fångat av Eiko och Yukiko Duke) ibland en klarhet i sitt skrivande som är bland det vackraste han åstadkommit även om – eller kanske just på grund av – att han egentligen inte kommer fram till något revolutionerande. Som får till och med en latmask som mig, flåsande i ett trettigradigt Stockholm, att tänka ”Vore det inte skönt att springa någon mil?” Sen skriver han några sidor om sina favoritskor och förnuftet fångar in mig och tyngdkraften börjar verka igen. Vilket känns synd.