Den lila hibiskusen, framexperimenterad och sällsynt bland de annars röda blommorna, växer hos Kambilis faster Ifeoma. Den är långt ifrån det enda som växer där.

Hos fastern får tonåringarna Kambili och hennes bror Jaja en fristad. Fastern, som är universitetslärare, har det betydligt sämre ställt ekonomiskt, men stämningen i hennes familj är en helt annan. Hos fastern och kusinerna kan Kambili för första gången höra sitt eget skratt, sin egen sång, sin egen röst.

Ifeomas hem i Nsukka blir en oas för de båda syskonen, men också ett påträngande alternativ, en medvetenhet de aldrig tidigare haft om att andra barn inte har det som dem, att det finns andra sätt att leva på. Att de själva kan få vara annorlunda.

Deras eget hem i Enugu präglas av faderns rikedomar och höga ställning, hans stränga religiositet och hans förmåga att slå och slå och slå så fort hustrun och barnen på minsta sätt faller ur ramen, om barnen bara blir näst bäst i klassen, om de säger emot sin far i minsta småsak eller på minsta sätt frångår de rigida scheman han ständigt gör upp för dem.

Lila hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman, även om den kommit på svenska först efter succén med En halv gul sol, och det är en ovanligt stilsäker debut. Välkomponerad och stämningsmättad tecknar den lågmält och gastkramande en familjs tassande på tårna kring despoten, deras ständiga skräck som blivit vardag, men också deras kärlek och längtan efter patriarkens godkännande och bekräftelse.

Parallellt med diktaturen i familjen präglas landet, Nigeria, av militärdiktatur och uppror. Fadern, ”Papa”, är ansvarig utgivare för den enda tidning som vågar protestera och stå upp för mänskliga rättigheter. Att han samtidigt torterar sin familj är monstruöst, men ändå inte utan sammanhang, utan psykologi.

Papa är det gamla, koloniala förtrycket internaliserat. Uppfostrad av katolska missionärer och utbildad i Europa tar han närmast hysteriskt avstånd från den traditionella religionen och inte minst sin egen far. Barnen får knappt träffa ”hedningen”, de får inte sova eller äta i hans närhet. Papa tillåter inga ”avgudadyrkare” i sitt hem och helst ingen igbo heller. Civiliserade människor talar engelska.

Mot Papas självhat och själsmördande disciplin ställs så den nya världen hos faster Ifeoma. En värld där barn får springa, skratta, säga emot och diskutera. Får göra saker bara för att det är roligt. Och sakta men säkert blir, också för Kambili och Jaja, en annan värld möjlig.