Gunnar Ekberg värvades som ung, dryga 20 år, till den hemliga spionorganisationen IB och kom senare att avslöjas i samband med ”IB-affären” som Guillou/Bratt öppnade upp för hela svenska folket.

Ekbergs inträde i IB sker efter att han tillsammans med en kompis dykt efter en sovjetisk trålare som sjunkit i Öresund under våren 1964 och därefter börjar hans liv som infiltratör och spion inom allehanda grupperingar på den yttersta vänsterflanken. Det är FNL, kommunistpartiet KFML och Folkfronten för Palestinas befrielse PFLP. Han kommer längre och längre in i framför allt PFLP och stöter på bland annat Jan Guillou och Göran Rosenberg vid flera tillfällen då dessa herrar var mycket aktiva i rörelser gällande Palestina.

Ekberg lever ett dubbelliv som i stort sett bara hans fru känner till. När föräldrarna kommer på besök i Göteborg, plockas all kommunistisk litteratur och tavlor ner i en låda under sängen så att föräldrarna inte ska fatta misstankar. Han får en påhittad anställning på flygbolaget Crown Air, som hade starka förbindelser med försvaret. Det hela blir som en redogörelse för alla de spionklichéer man sett i mängder av hollywoodfilmer. Det avlyssnas, görs inbrott, fotograferas, lämnas info i väskor på café mm mm.

Det är en spännande läsning som delges och en enastående inblick i svensk underrättelsetjänst. Om allt sedan är sant tvistar ju de lärda om. Guillou har spytt galla över Ekberg och menar att han mest är en mytoman och att han dessutom gjort sig skyldig till två inringda bombhot mot passagerarflygplan. Dessa redogör författaren för och menar att det helt enkelt var inträdesprov för att bli accepterad av den innersta kretsen i PFLP.

Ekberg säger att han gör det för demokratin, men samtidigt kan man ju ha skarpa invändningar mot spioneri på det egna folket. Kanske är han naiv i början, men ju längre in han kommer i PFLP och de människor han kommer i kontakt med, förstår man också att det fanns terroristkopplingar till individer som ville göra allt för att utplåna Israel.

Han nämner vid ett tillfället att den extrema vänstern inte är så långt ifrån den extrema högern, vilket är sant. Personligen vill jag ha lika lite att göra med AFA som med nazister då de båda står för en fullkomligt snedvriden syn på samhället.

De ska ju ändå dö är bitvis en liten nagelbitare, men blir också ibland lite långdragen och från och till är det svårt att hålla isär alla vänstergrupperingar. Dock en alldeles utmärkt sommarläsning om sådant man sällan får insyn i.