Det var en gång en kronprinsessa som bodde i en stad i ett land i norr som så gärna ville ha en prins att gifta sig med. Kungen ställde till med festligheter och tog med henne till världens alla hörn för att hon skulle finna en prins att bli förälskad i, men ingen av friarna som mötte prinsessan uppfyllde hennes högt ställda förväntningar. De återvände hem och prinsessan levde sitt liv som förut och där var han, mitt i vardagen, en man av folket. Och prinsessan blev kär.

Så kom då äntligen dagen när prinsessan stod som brud och fick sin prins och folket gav sig ut på gator och torg för att hylla och fira dem. Folket och kungligheterna hade väntat länge och väl för ett bröllop av denna dignitet kräver både sin planering och den spänning som byggs upp av väntan. Men framförallt så behövde mannen av folket förvandlas till en prins.

Jag själv spenderade bröllopsdagen i tornet på kastellet på Kastellholmen, inte i första hand för att vinka till och hurra för brudparet utan som barnflicka till festarrangörernas barn. Vilket innebar att jag spenderade dagen med att vinka och hurra för brudparet och bevittna vigseln på storbildsskärm tillsammans med andra festdeltagare och deras barn i prins- och prinsessutstyrsel.

När prinsessan iklädd tiara och en klänning med ett släp lika långt som halva kyrkogången överlämnades från sin fader kungen till sin blivande make prinsen var det som en saga. Prinsessan tindrade, prinsen grät, kungligheterna glittrade, hästarna glänste, folket jublade och solen sken.

Men det var ingen saga, det var renaste verklighet, det hände där och då i en kyrka några hundra meter bort på andra sidan vattnet, år 2010 i ett land med demokrati.

Det sägs ju att sagor ibland blir till verklighet, men egentligen brukar det vara verkligheten som blir till saga. I alla fall om man ska tro på alla böcker med texten ”baserad på en sann historia” tryckt på omslaget. Vi känner fenomenet väl, så fort något som är nedskrivet är sant skjuter försäljningssiffrorna i höjden. Det enda vi vill läsa om nuförtiden är verkligheten, den kanske inte alltid är sanningen, men i alla fall något ganska nära den. Bara det inte är någon saga som någon författare har hittat på brukar det gå vägen.

Men så fort verkligheten blir till magi och saga och störst av allt är kärleken är vi med igen, hurrar och hyllar och går man ur huse för att få en glimt. Det var magiskt igår, det var vackert och rörande och blev inte till verklighet för mig förrän jag promenerade hem från Skeppsholmen. Då såg jag det lysa på slottet (jag har aldrig sett det lysa på slottet tidigare), jag plockade en rosa nejlika från portalen som Victoria och Daniel klev igenom på sin väg upp mot slottet, jag kryssade förbi högarna av skräp som tusentals människor lämnar efter sig, kände stanken av spya och passerade unga festande tjejer med prinsesstiara i håret på samma sätt som barnen tidigare under dagen.

Musiken från klubbarna dånade ut över vattnet, solen var på väg upp igen och kanske är sagornas storhetstid nu, men det är uppenbarligen inte i böckerna som vi hittar dem nuförtiden, utan i verkligheten.