Det verkar kanske märkligt att skriva två recensioner av en och samma bok, men det är egentligen bara pärmen som förenar Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu och PJ Anders Linders Ja. Monarkins bästa tid är nu. Två författare, två texter, två omgångar sidnummer och register, två omslag. Två sidor av samma sak – den svenska monarkins vara eller inte vara.

På bokens Ja-framsida tronar Carl XVI Gustaf på någon slags jubileumtallrik mot en skär tapet. På Nej-framsidan gapar en tom spik och samma solblekta tapet med ett mörkare tomrum efter kungens bild. Hur ska man tolka det? Är det, som Linder påstår, så att republikanerna vill riva ner och inget har att erbjuda istället? Eller bara en snygg formgivningsidé med lite olyckliga konnotationer?

Nja. Det stämmer att Svensson ägnar mycket litet utrymme åt ifall vi faktiskt skulle införa republik. Hur skulle det gå till? Måste vi då ha en president och i så fall vem? Vad gör vi i så fall av nuvarande kungahus? Svensson fokuserar på att kritisera rådande statsskick, men hans argumentation framstår ändå som mer täckande än Linders.

Stort utrymme ägnar Svensson de kungligas historia, och däri ligger en intressant skillnad. För Linder är monarkins historiska förankring ett argument i sig; vi behöver våra traditioner, ceremonier och nationella symboler. Hos Svensson är historien betydligt mer närvarande och problematisk.

Det handlar inte minst om kungafamiljens nazistiska rötter. Exempelvis vigdes den nuvarande kungens föräldrar av en ledande nazist i NSDAP-fästet Coburg 1932. Kungens morfar, hertigen av Sachsen-Coburg und Gotha, blev medlem i partiet 1933 och ställdes efter krigsslutet inför rätta och dömdes som nazistisk medlöpare. Kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf lånade sig återkommande vid besök till nazistpropaganda, även om ”inga brev eller andra dokument har hittats som skulle kunna tyda på att han hade några politiska intressen alls”. Drottningens pappa å sin sida var organiserad nazist sedan 1934 och tillverkade som fabrikör krigsmateriel.

Nå, än sen? Inte kan väl Svensson hålla kungaparet skyldiga för vad deras föräldrar och morföräldrar har gjort och tyckt? Nej. Däremot håller han dem skyldiga för sin vägran att diskutera, redogöra för eller göra upp med detta historiska arv. Det är inte rimligt, menar han, att statschefen för ett land som gjort sig internationellt känt för Förintelsekonferenser och att göra upp med andra världskrigets smutsiga byk ska kunna gömma undan historia – bland annat i slutna kungliga arkiv – med hänvisning till att den är ”privat”. Detsamma gäller för övrigt den unika ogenomskinligheten i att hovet inte redovisar hur det använder skattebetalarnas pengar.

Däri ligger också ett av monarkins diemman. Som moderna människor vill vi åtminstone gärna tro oss om att respektera privatlivets helgd, men i monarkin är det just privatsfären som blivit allmän egendom. Det är just det faktum att vi lägger oss i kungligheternas kärlekshistorier, åsikter och engagemang, giftermål, barnfödande och död – allt detta som normalt anses privat – som utgör monarkin.

Varför då ”aldrig farligare än nu”? Jo. Dels menar Svensson att kungahuset trots sin förmodade maktlöshet besitter väldigt mycket makt i kraft av sitt enorma mediala genomslag. Dels innebär det faktum att fler och fler ickekungliga gifts in i kungahusen – något som i sig förstås blivit nödvändigt på grund av de europeiska kungahusens inavel – att fler och fler särintressen knyts till denna stora makt. Vad händer när dessa intressen går utanför allmänt omfattade välgörenhetstankar? Om Daniel Westling istället för gymbranschen varit i till exempel oljebranschen? Om han varit politiskt aktiv? Eller för den delen om han hade varit muslim, katolik eller uttalat ateist? De kungligas rättigheter är ju begränsade på en rad punkter. De får inte rösta. De måste, enligt lag, tro på den Augsburgska bekännelsen, eller, med Svenssons ord, ”vara lutheranska fundamentalister”.

Precis som Vilhelm Moberg i klassiska Därför är jag republikan värnar Svensson vad man skulle kunna kalla kungligheternas mänskliga rättigheter. Det är någonting inte riktigt människovärdigt med monarkins krav. Men som Moberg är han också bekymrad över kunglighetens inflytande på det kringvarande samhället, inte minst på det kritiska tänkandet hos media och politiker.

Även litterärt vittnar Svenssons text om vissa Moberg-ambitioner. Han vill gärna vara underhållande och politisk på ett bräde och i goda stunder lyckas han ganska bra med det. Andra gånger blir jag faktiskt osäker på om han är ironisk eller bara marknadsliberal, som när han avslutar med att utropa:

Det är hög tid att modernisera kungahuset på allvar. Marknadsutsättning. Fullskaleprivatisering.
Låt kungen bli vad han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen.
Staten ska varken driva bilfabriker eller kungahus.