Annis bror är narkoman. Jennas morbror är narkoman. Knarket är inte bara Samis liv, knarket är Annis och Jennas och Dans liv också.

Susanna Alakoski skildrar i sin nya roman en finsk familj där alkoholiserade föräldrar och knarkande bröder hör till vardagen. Där fattigdomen ständigt är närvarande och problemen är många.

Historien berättas ur Annis ögon, dottern som klarar av att ta sig upp ur fattigträsket och som inte dränks i sprithavet. Hon som hittar man (Dan) och barn (Jenna) och hjälputbildning och arbetskamrater och semester. Hon som kan se Sverige ur dubbla perspektiv, nerifrån och uppifrån.

Men fastän Anni lever ett normalt medelklassliv finns utanförskapet alltid där. Samhällets oförståelse för att man kan ha en bror som sitter i fängelse, för att man kan ha en pappa som dött av för mycket sprit, för att allt till slut landar i ett krig i ett grannland, ett krig som ingen tycks känna till men som fortfarande kan påverka och förstöra livet för en rad människor.

Jämfört med Alakoskis förra roman, Svinalängorna, som tog åtminstone mig med storm, så känns Håpas du trifs bra i fengelset som en liten smula av besvikelse. Den nya boken är språkligt och stilistiskt mer komplicerad, och därmed svårare att komma in i. Den kräver mer av läsaren. De inre monologerna känns stundtals lite jobbiga och svårsmälta. Även om de också är vackra, intressanta och ger en stundtals lyrisk känsla av lycka över att få ta del av Annis vardag – på avstånd.

Och trots att Alakoski helt ocensurerat återger Annis tankar förblir hon, som trots allt är bokens huvudperson, något av ett mysterium. Jag kommer henne inte nära, inte tätt in på livet på det sättet som jag gjorde med Leena i Svinalängorna. Kanske beror det på åldersskillnaden, Leena är ett barn, Anni är vuxen, och vuxna är kanske svårare att verkligen lära känna och att tala öppet med, även när de är fiktiva karaktärer i en bok?

Även de andra personerna blir aldrig riktigt levande. De trasslas in och tappas bort i nya, unika ordskapelser och kreativa skrivsätt. Dan och Jenna blir något av skuggfigurer utan personlighet. Dessutom undrar jag hela tiden när Dan ska lämna Anni, hur länge kan han stå ut med att vara gift med en knarkande bror? Finns det övermänskliga människor som orkar allt, även den här riktigt elände världen?

Jag saknar även de vardagsskildringar som i förra boken var åt det nästan småmysiga hållet. Beskrivningen av den extrema städningen för att nämna ett exempel. I Annis liv är allt så eländigt. Istället för att se det fina i eländet, ser hon olyckan även i de lyckliga stunderna. Kanske är det krass realism, kanske är det så verkligheten ser ut, och jag som är för känslig och inte tål vidrigheten.

Å andra sidan tycker jag om episoderna där Sami själv, eller Anni genom hans ögon, beskriver sitt drogmissbruk. Att han skulle kunna byta bort familjen mot lite hasch, att det inte finns något i ett normalt liv som kan göra honom lika lycklig som ett ordentligt rus. Det är otäckt och sorgligt. Men kanske hade det behövts en några kontraster till det hemska för att det riktigt ska framträda, nu blir det lite kaka på kaka och som läsare trubbas man nästan av och reagerar inte längre på hur fruktansvärt det är.

Hittills har jag varit väldigt kritisk, men en bra bok tål även kritik, och det här är, trots bristerna, en bra bok. Sorgen och vreden går att ta på. Utanförskapet och maktlösheten tydliggörs. Det är jobbigt att läsa, men livet är ju också jobbigt att leva. Frustration och fåfängt hopp blandas ihop till en sorglig liten sörja av gripande vardagsverklighet.

Jag tror att det här är en viktig bok. En bok som berättar något om en del av samhället som inte syns så mycket, men som kanske borde få större plats. Jag hörde Åsa Linderborg, författaren till Mig äger ingen, en roman om samma eländiga utanförskap, prata på radion häromdagen. Om arbetarklassen som inte längre finns, som ingen längre talar om, men som blomstrar när det kommer till litteraturen. Kanske är det så, att arbetarklasskildringar är på modet just nu. Men det gör dem inte mindre viktiga. Förståelse och medvetenhet om en verklighet som inte passar in i medelklassidyllen kan aldrig bli oviktigt eller omodernt. Det är sådant som alltid måste finnas.