Den svarta solen är svart, författarens namn och titeln står i vita versaler, centrerat på framsidan, under står förlagets namn, med den inledande bokstaven i versaler, de övriga i gemener. På bokryggen står författarnamnet och titeln i likadana vita versaler, under står förlagsnamnets förkortning. Även på baksidan står författarnamn och titel på samma sätt, därefter följer en baksidestext i vitt, i två stycken och en författarpresentation i ett stycke, nederst anges vem som har gjort omslaget, förlagets webbsideadress, streckkod med ISBN-nummer och en grön rektangel som anger att boken tillhör prisklass I. Den är inte inbunden. Inne i boken är det en lång, kompakt, svart, marginaljusterad, upprepande, detaljrik textmassa som löper, sträcker sig över sidorna, den är raklång och vinglande, kompakt, jämn. Den svarta solen innehåller 340 numrerade stycken på ett (för mig) okänt antal sidor, i slutet av varje stycke finns pilar med läsanvisningar, stycke ett hänvisar till stycke 256, stycke 256 hänvisar till stycke 86, 273 och 142. Pilarna i slutet av styckena är tunna och svarta, bildar väg genom textmassorna. Det blir labyrint och oförutsedd eller förutsedd läsordning. Jag kan inte avgöra om jag läst allt, vet inte om det spelar någon roll. Men någonstans stör det mig att det inte finns en given läsordning, en given väg, jag som läsare vill vara rebell, hitta min egen väg, hitta min egen läsning men när vägen redan från början är min egen blir den inte lika intressant längre. Därför tänker jag att jag ska läsa den från början till slut, eller i alla fall följa pilarna men det håller inte när det finns fler alternativa vägar att gå. Finns det ingen rikting att följa går det heller inte att bryta mot den. Det tar lusten från min läsning, förekommer den. Ändå vandrar jag vidare bland hallar, salar, rum, korridorer, gångar, passager med linjer, former, mönster, golv, väggar, fönster, speglar, det är ett ljus och ett mörker som går in, ibland en färg, ibland lera. Det skymtar till anonyma män, de är alltid män, men det finns inget subjekt, ingen att ty sig till, ingen som går med mig. Jag vet inte om jag saknar det, antagligen gör jag det, annars hade jag nog inte uttryckt detta. Att läsa Den svarta solen är en ensam läsning, jag känner mig övergiven, lämnad. Språket går inte med mig, det går mot mig eller runt mig, i sitt klaustrofobiska stillestånd, jag vill ut men hittar inte ut, jag vill vidare men hittar inte vidare, jag kommer bara tillbaka i den där rundgången, i labyrinten och känner inte igen mig. Och eftersom jag inte hittar ut springer jag kvar där än, liten, förvirrad och ensam.