Siv sover vilse är en fantastisk titel. Det skulle kunna handla om en skräckskildring om någon som tappar bort sig i drömmens värld, men den beskriver också mycket väl vad som händer när Siv ska sova över hos sin bästa vän Cerisia, som bor i en jättestor lägenhet med en massa främmande dofter, människor och djur. Siv är liten där redan från början, hennes skor pyttesmå där de ligger slängda innanför dörren hemma hos Cerisia. Men när pappa har gått blir hon ännu mindre, nästan övergiven i en korridor fylld med dörrar, avbildad på skräckfilmsvis snett ovanifrån. Cerisia visar runt och vet bäst, och för henne är ju allting hemtamt. Medan Siv är mer försiktig, släkt med Gittan i Lindenbaums tidigare böcker, och helst inte vill klappa den ruggiga gamla hunden eller ta för sig hur som helst av obekanta maträtter.

Tll sist kommer kvällen, och själva ”sova-över”-fasen inleds. Men Cerisia vill inte ha någon nattlampa tänd, Siv blir orolig och kan inte sova, och när Cerisia sedan försvinner så måste hon ut och leta i den stora hallen, om möjligt ännu mer läskig i ett böljande lila nattmörker än på dagtid. Att öppna dörrarna är läskigt, men det som ryms där bakom är något Siv bemästrar – drömlika scener där Cerisias mamma och pappa äter tårta och hennes gammelfarmor ligger i ett helt upplyst rum och inte kan sova. För precis som Gittan så skapar Siv kontroll över situationen genom leken och fantasin: hon återfinner Cerisia och lyckas till slut somna. Även om hon allra sist i boken konstaterar att det trots allt inte var så kul att sova över.

Pija Lindenbaum lyckas ofta med att skapa spännande berättelser som ändå slutar med att avdramatisera det som är stort och svårt. Gittan som irrar bort sig i skogen, Kenta som vill leka med barbiesar, och Siv som känner sig ensam hemma hos sin kompis klarar av att lösa sina problem, men inte för att de är särskilt tuffa eller modiga, utan tvärtom trots att de är ganska försiktiga och aviga. De vuxna finns med i böckerna, men inte som någon som behöver hjälpa till eller trösta. De är istället en grundläggande trygghet som gör att barnen själva kan klara upp situationer och finna på råd.