Efter debutromanen Landar landar andra delen i vad Fredricson kallar Tröstens trilogi. Återigen samsas och slåss det smäckra, drömska språket med en matematisk strikt logik. Och ännu en gång är frågan, vem är berättaren? Vad är en författare? Vad är en människa?

Kanske är Diktafon en överbegåvad roman, svår att lyssna till. Kanske är det ingen roman, kanske är det en poetisk splatterdeckare, ett drama, ett drömspel, en metafiktiv hybrid.

Ambitiöst så det förslår är i alla fall detta genreupplösande kammarspel, där berättarrösterna och perspektiven avlöser, avbryter och bryter itu varandra. I Diktafon bor våld, rakblad och blod granne med barnets mjuka varma armveck.

En våldtäktsman, en mamma, en dam; Moll, en flykting; Inran och en inte så begåvad kvinna i 27-årsåldern; Bell. Och så den knappt ettårige pojken. Alla samsas de i samma hyresfastighet. Deras berättelser om berättelsen bildar berättelsen på samma sätt som barnet förvandlas till allt större versioner av sig själv. Det beror på vem som tolkar hur berättelsen ser ut. Det är en kamp, tolkandet. All denna avståndsmätning. Vem ska man lyssna till och vem ska man inte lyssna till? Är det den som hörs mest som har tolkningsföreträde?

Emellanåt blir jag trött, uppgiven och missmodig av Diktafon. Tänker; Fredricson är ett geni. Jag är det inte. Emellanåt blir jag euforisk; så genialt så sinnligt – form och innehåll i ett fulländat paket, kan det bli bättre?

När Diktafon inleds är en död och en försvunnen, fast det kan förstås också vara bara en metafor. Inran, den pianospelande flyktingen hittar pojken på trappan med ett USB-minne om halsen. Det är diktafonen, ett digitalt röstminne av pojkens försvunna mamma. Diktafonen är en av berättelsens röster. Moll, Inran och Bell lyssnar på den och skapar, skrapar ihop berättelsen. Blir berättelsen om berättelsen. Blir de av rösten tolkade tolkarna som ska tolkas.

Låter det här svårt? Som om en led leder in i nästa led och leder till läsreumatism? Koncentrera er, lyssna noga säger Moll, Bell och Inran till varandra. Men det händer faktiskt att de somnar, häller vatten över USB-minnet och missar flera avsnitt av historien. Och kan de göra det, så kan vi tolkarna av röstens tolkade tolkar göra samma sak utan att ha dåligt samvete. Det går att drömma sig med i Fredricsons lyriska språk. Somna lite grann i poesin och strunta i matematiken.

Som en lättnad ändå, mot slutet av romanen närmar sig vardagsrealiteten i form av socialtjänsten. Den lille föräldralöse pojken ska tas om hand. Men han är redan i goda händer.

Han är hoppet. Och Bell, Moll och Inran har blivit varandras (t)röst.