Det borde inte varit svårt att göra Kall feber till en riktigt spännande roman. Alla ingredienser finns ju där! Isolerat ställe långt bort från mänskligheten, forskare som tappat greppet om det vi kallar humanism och vetenskapen, som här inte tjänar människan, utan endast plånboken. Lägg till en feber som härjar, en feber som ingen känner till sedan tidigare, och som istället för att höja kroppstemperaturen, sänker den, och du är i hamn.

Tråkigt nog blir Kall feber varken speciellt spännande eller så bra som jag hade hoppats på. Boken börjar visserligen lovande, jag sitter genast redo, på helspänn, och väntar på vad hemskt som kan tänkas hända. Och i början blir det spännande också. Ibland till och med filmiskt läskigt och jag sitter nästan med händerna framför ansiktet, försöker läsa mellan fingrarna för att slippa ”se” vad som sker.

Detta blir dock mer och mer sällsynt ju längre in i boken jag kommer. Och tyvärr är det inte enbart spänningen som försvinner, utan även historien känns urvattnad, krystad och andefattig. Det är som att Virdborg under författandet tappat tron på sin egen idé och istället för att fundera över situationen och på historien kastar in en rad händelser som egentligen inte behövs och som knappast tillför berättelsen något. Som bara finns där som utfyllnad.

Denna utfyllnad hade kanske ändå gått att stå ut med. Det som är värre är att alla de trådar som kastas ut och att de händelser som sker vare sig knyts samman eller följs upp. Kall feber påminner om en amerikansk tv-serie, som läggs ned mitt i en säsong utan att något hinner avslutas och där en mängd frågor förblir obesvarade.

Virdborg fyller inte Kall feber med liv boken igenom, utan ger upp i en slags halvmesyr. Boken håller måttet under delar av berättelsen, men då jag läst klart funderar jag på vad som egentligen hände. Varför historien ebbade ut i ett ingenting och varför boken plötsligt var till ända utan att något, på något sätt, var avslutat.