Nog är det relevant som C-M Edenborg skriver i sitt efterord till Felix Saltens (1869–1945) Josefine Mutzenbacher, att den kan läsas som anti-freudiansk. Berättelsen kräver överhuvudtaget ett fördjupande ord. Efter ett framgångsrikt liv som prostituerad sitter Josefine Mutzenbacher och nedtecknar sin uppväxt i arbetarklassens Wien under 1860-talet. Det handlar i princip uteslutande om sex: incest, sex mellan barn och barnprostitution. Om och om igen.

Misär och historisk socialrealism, alltså? Inte alls. Josefine – vars liv romanen täcker från åtta till fjorton års ålder – behåller sitt goda humör från partner till partner. Hon vill och kan. Det närmar sig gladporr.

För att problematisera kring det uppenbart tvivelaktiga i att läsa (eller utge) något så i förstone pedofilt som Josefine Mutzenbacher menar Edenborg att berättelsen reagerar mot den på den tiden högaktuella psykoanalysen. Istället för ett neurotiskt nystan som har råd att babbla loss på divanen, är huvudpersonen en kallsinnig, skamlös och gatsmart överlevare, helt orienterad av lust. En motpol till det freudianska subjektet.

Eller så kan den läsas i förhållande till andra genrer. Prostituerades levnadsbeskrivningar, hormemoaren om man så vill, var populär under 1800-talet. Ofta skildras en stackars fattigflickas olycka i livsvillkoren för att mynna ut i ett uppbyggligt och dygdigt slut. Lagd mot denna genre kan man uppfatta en så konsekvent ”Den lyckliga horan”-berättelse som klar och medveten satir.

Edenborg påpekar även ett juridiskt symbolvärde. I Tyskland gäller ett index för media, kallat Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Medien (BPjM), som ska skydda ungdomar från pornografi, våld, droger, nazism etc. I slutet av 1960-talet hamnar två nya utgåvor av Josefine Mutzenbacher i BPjM med argumentet att oförsvarbara inslag skildras positivt. Man konstaterar också att romanen saknar konstnärligt värde. Förlaget överklagar och efter en process utdragen i åratal gör domstolen slutligen sitt val mellan att upprätthålla yttrandefriheten eller att skydda ungdomen. Man dömer till förlagets fördel. ”Konst och pornografi utesluter inte varandra”, heter det i domslutet som senare åberopats i liknande rättegångar runt om i världen.

Edenborgs poänger bär faktamässig relevans. Jag delar dessutom hans syn på litteraturen som ett rum där moral inte längre är ett krav. Ändå hade jag hemskt gärna reklamerat boken och återfått lästiden.

Inte för att sexscenerna är besvärande. Visst kunde det varit på sin plats att svämma över av förfäran över hur ohyggligt unga de inblandade är, men ärligt talat: det finns inte ett dugg i karaktärsteckning, psykologi eller anatomi som verkligen skulle få en att uppleva att de inblandade var barn. Snarare skulle de lika gärna kunna vara vuxna, skyltdockor, robotar, reklamfigurer eller vad organism som helst utan personlighetsdrag som av någon anledning plötsligt upptäcker den sexuella akten.

Nej, bristen – förutom att den väldiga monotonin ger en allvarlig träsmak i ögonen – är att inget av det Edenborg framför som fördjupning egentligen berikar läsupplevelsen. Hur festlig är en satir på hormemoaren om man aldrig läst en sådan? Hade det inte räckt med en enda scen för att anti-freudoligisera – de är ju ändå alla likadana förutom att namnen på karaktärerna byts ut? Och yttrandefrihetens vinst – heja! – men inte måste jag tycka om att läsa boken för det?

Det mest intressanta kring Josefine Mutzenbacher är att samma författare också skrivit Bambi (1923). Jo, den Bambi, som senare animerades av en känd företagskoncern inom nöjesbranschen. För att roas av den paradoxen behöver man gudskelov inte läsa boken. Det räcker gott att känna till den.