Huvudpersonen i Den röda soffan är en kvinna i sina bästa år som under en spartansk tågresa från Frankrike till Ryssland för att återse sin gamla kärlek istället tvingas möta sig själv och sina verkliga värden i livet. Boken utgörs av kvinnans inre monolog, späckad med litterära fragment, som tycks ge hennes liv konturer, tröst och mening.

Ju närmare hon kommer målet för resan, desto mindre viktigt blir det att verkligen återse den gamla kärleken, han som flytt Frankrike för att leva efter sin ungdoms bohemiska ideal vid en sjö i Ryssland. Istället är det den gamla damen i samma trapphus, som kvinnan brukar underhålla genom att läsa högt ur böcker om gripande kvinnoöden för, som tar alltmer plats i kvinnans hjärta. Dessa modiga, radikala och älskande kvinnor i böckerna är vad som har bundit samman kvinnan och damen, genom dessa historier har de i djupt samförstånd närmat sig sina egna gamla kärleksaffärer som både varit passionerade och djupt förtvivlade.

Jag har flera problem med den här romanen. Delvis så är den för ofokuserad och flackig, rent innehållsmässigt, för att kunna gripa tag i mig på riktigt. Flera historier i en kan fungera, men då måste man ha kraft att ro dem alla i land också. Lesbre djupdyker inte riktigt i någon av de relationer som hon med sådan högtidlig röst talar om, man får liksom inte tillräckligt med kött på benen för att inse varför den här resan är så otroligt känslomässigt viktig för huvudpersonen.

Intellektualiserandet av omgivningen och de egna tankarna ställer sig i vägen för en djupare och personligare skildring av den här kvinnans inre, omvälvande resa. Det hela känns mest som en ganska pretentiös, litterärt utstuderad skildring med blödiga ögonblicksbilder, halvsuddiga minnesfragment och filosofiska bokcitat. Förvisso kan man se det hela som en skildring över hur litteraturen blir det viktigaste i livet, det som skapar ens huvudsakliga trygghet och möjlighet att fly från allt jobbigt. Med ett sådant synsätt känns romanen starkare, men jag vill heller inte behöva intellektualisera den spontana upplevelsen av en bok för att den ska kännas bättre, det bär mig emot. Bearbetningen till litteratur känns helt enkelt för medvetet pretentiös.

Även språket, om det så är översättningen, haltar. Orden känns inte naturliga med varandra, de knuffas istället för att framhäva. Men i det något klumpiga språket går, som tur är, ändå till viss del att uppleva Lesbres mjuka, poetiska språkdräkt som i sig är behaglig och lugnande, väldigt passande för den här typen av livsfilosofisk litteratur.