När en av Frankrikes mest prisbelönta deckarförfattare, den nu 87-årige Pierre Magnan, ger sig på genren barndomsskildring är nostalgin uppenbar. Det luktar lampolja, kyndel och brunkol. Det smaskas blodkorv, dricks snigeljuice och tjuvkikas under brusande plataner. Det rustika och romantiska genomsyrar det mesta och livet på den franska landsbydgen ter sig tämligen underbart.

Lille “Piare” växer upp i Manosque, en lantlig stad i hjärtat av Provence, och han älskar det. Han smakar, lyssnar och utforskar staden med en sällan skådad nyfikenhet. Vi får följa med den ivrige och ständigt springande pojken på en upptäcktsresa genom staden och ut över de kyndeldoftande fälten där hans farfar, en av de sista stadsbönderna, fortfarande sköter sin magra jord med hjälp av en envis åsna. När han tröttnat på gatorna och fälten gömmer han sig i sin farmors kök och iakttar i timtal de gamla tanterna som samlats för att skvallra. Ögonen är ständigt på vid gavel och öronen är stora.

Magnan hyllar det gamla, genuina och lätt egensinniga Manosque vid tjugotalets slut. I den tidiga barndomen är det mesta gemytligt och tryggt. Men när Piare blir äldre börjar saker att förändras och samhällets ofrånkomliga utveckling når till slut även Manosque. Borta är plötsligt “tio års paradis”. Gubben med kvasten ersätts av en sopbil och vagnmakaren försvinner tillsammans med hästarna. Det är inte längre människan som ska arbeta hårt; det är maskinerna. Manosque är för evigt förändrat och Piare är förtvivlad. Att bli stadsbonde som sin farfar är inte längre ett alternativ. Det ligger nu oönskat på hans axlar att föra släkten Magnan vidare, bort från de tusenåriga traditionerna och in i framtiden.

Kyndelälskaren är en synnerligen varsam och på samma gång knivskarp barndomsskildring. Magnan, som fortfarande bor kvar i trakten, beskriver sin stad och bakgrund med ett osvikligt minne, god humor och stor självdistans. Provence blir genom Magnans ord lika vackert som i turistbroschyrerna, men utan att det känns krystat.

Trots att boken egentligen bara består av kronologiskt staplade minnen lyckas Magnan förvandla helheten till något njutbart. När berättarglädjen är så stor och när språket flyter så lätt gör det ingenting att det ibland känns lite yxigt när kasten mellan styckena blir för tvära. Det är snarare en del av charmen och bidrar till den ivriga tonen.

Den 21 år gamla Kyndelälskaren, först nu översatt till svenska av Dagmar Olsson, ger ordentlig mersmak för mig och gissningsvis också många andra som inte tidigare är bekanta med Magnans författarskap. Genuin berättarglädje är det sällan man stöter på och när man väl gör det biter den sig fast. Kyndelälskaren är favoritboksmaterial och nästa deckare blir definitivt en fransk.