Recension

: En författares krets. Olika sätt att se och känna
En författares krets. Olika sätt att se och känna V S Naipaul
2009
Wahlström & Widstrand
5/10

Iakttagaren Naipaul

Det är något bedrägligt över V. S. Naipauls skarpa iakttagelseförmåga och precisa formuleringskonst. I hans senaste bok på svenska, essäsamlingen En författares krets, porträtterar han författare som befunnit sig i hans närhet, men också andra i tid och rum avlägsna som Gandhi och Flaubert. Ofta är iakttagelserna psykologiskt skarpsynta, alltid eleganta (så eleganta att han ibland entusiasmeras själv och luras till svepande omdömen och generaliseringar om komplicerade själstillstånd).

Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Textutdrag (Visa/göm)

Tim Andersson

Publicerad: 2009-08-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-19 22:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3413

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?