Vad är det med hästar? Något särskilt. Majestät och oskuld. Jag tänker på den store engelska 1700-talskonstnären George Stubbs och hans hästmålningar. De är ofta helt fria ifrån människor, som att de inte hade någon plats i hästarnas fulländade formvärld. En slags romantiskt ordlös värdighet omger dessa nyklassicistiska hästar. I den romantiskt sublima tavlan Häst som blir skrämd av ett lejon kontrasterar hästens vita självlysande färg mot det omgivande mörkret ur vilket ett lejon kryper fram. Det är en dramatisk scen som inte lämnar några frågetecken kring utgången. Det är som att hästen har naturkrafterna mot sig, vinden suger den ned mot grottans öppning där lejonet passivt kan invänta bytet. Tavlan gestaltar ögonblicket innan den oundvikliga tragedin, oskuldens berövande.

Vad för slags häst är det som träder fram i Eva Kristina Olssons senaste diktsamling Hästfångare? Är det George Stubbs häst, drömmen om renhet och oskuld? Det finns visst stöd för en sådan läsning. Som i dessa rader:

ljus saft
när hennes hävnings
vita
blomma
i hans rop på hästen
hänger
i döda björkar

Men oskulden är redan förlorad, det ögonblick Stubbs skildrat redan passerat. Den vita färgen återkommer gång på gång (ofta i form av vitsippan) ledsagad av något hotfullt rött: ”vitsippbukettens hävning / i den röda hungern”. Var är hästen? Vad är hästen? Den bildar i sin frånvaro (för frånvarande är den även när den är närvarande) konturerna kring inre tomrum och otillräcklighet. Den äts upp utan att kunna tillägnas, skänka tillfredställelse. Men en sådan psykologisk-symbolisk tolkning är för dogmatisk. Vid andra tillfällen tycks hästen vara en central fixpunkt i en svårtolkad besvärjelse:

egen häst i ljuset
eget ljus i hästen
hon på hästens tunga
gungar sträcker handflatorna
som jag är ljuset
och evigt min hästfångar
som du är hästen
och evigt mitt ljus
som hästen är min tunga
och du går bestrålad

Här frigörs orden ifrån sina semantiska skikt, de blir sina egna tjänare och Stubbs häst försvinner i den klyfta som vidgats mellan tecknets två hälfter. Denna pendelrörelse gör att man måste förhålla sig sensibel och på sin vakt i sin läsning.

Riktigt vad Hästfångare vill uttrycka kan jag inte svara på. Den är lika svårfångad som hästen: ”Denna plats är / ingen plats Den är en öppen / häst som ingen kan fånga.” Men den är bitvis vacker i sin gåtfullhet.