Ganges stränder täcks av en mörkt slemmig gyttja. Det är en blandning av uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg, blomgirlanger och andra rester från olika begravningar.

Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden Ganges tillhör Mörkret. I Mörkret är alla nyheter dåliga nyheter. Där säljer ägaren till en teservering alla sina anställdas fingeravtryck inför de stundande så kallade ”demokratiska” valen. Där tar chefen för det statliga sjukhuset en tredjedel av de anställda läkarnas löner för att anteckna att de är där och gör sitt jobb medan han uppmanar dem att istället ta ett jobb på ett privat sjukhus. En win-win situation helt enkelt, utom för…just det, de fattiga som behöver sjukvård. Balrams pappa hostar sig till döds i ett sådant övergivet statligt sjukhus, fullt av fattiga dödssjuka människor – men tomt på personal.

Balrams föräldrar önskar att åtminstone en av deras söner ska utbilda sig och ta sig ut ur det eländiga tjänarlivet. Med utbildning kommer han att kunna leva som en man, inte som ett djur, som Balrams pappa uttrycker det. Men släktens dyra giftermål skaffar familjen skulder och Balram tvingas ut ur skolan. Han börjar jobba på byns teservering. Men här hittar han ett eget sätt att fortsätta sin utbildning:

I stället för att torka bort fläckar från borden och krossa kol till ugnen använde jag min tid i teserveringen i Laxmangarh till att spionera på varenda gäst vid vartenda bord och till att tjuvlyssna på allt de sa. Jag fattade beslutet att det var såhär jag skulle fortsätta min utbildning – det är det enda positiva jag kan säga om mig själv. Jag har alltid trott på utbildning – särskilt min egen.

Balram bestämmer sig tidigt för att likt djungelns mest sällsynta djur, den vita tigern, som bara kommer fram en gång per generation, bli undantaget som bekräftar regeln. Han ska ta sig upp ur Mörkrets ruttnande sörja och in i Ljuset. Bli en entreprenör. Leva som en man.

Boken är formulerad som sju brev, skrivna under sju nätter till Kinas premiärminister Mr Wen Jiabao från Balram, aka den Vita Tigern. Genom att berätta sin historia målar Balram samtidigt upp livssituationen för miljontals indier. Redan i bokens inledning står det klart för läsaren att Balrams väg mot befrielse fläckas av blodspår. För att kunna bli en fri man är han tvungen att också bli en mördare.

Det är mörkt i Adigas roman. Och trots att historien går från Mörkret till Ljuset så blir den knappast ljusare för varje natt som Balram berättar sin historia. Ju mer han kämpar för att nå ett självständigt liv, desto mer klaustrofobisk och kvävande blir berättelsen. Den enda vägen för en son till en rikshadragare som vill ha en bit av Bangalores entreprenörskaka, verkar tillslut vara att lyfta en krossad flaska mot sin husbonde. Hugga den i hans huvud. Flera gånger. Och sen stjäla en röd väska med pengar. Och sen offra hela sin familj. Och sen ständigt vara jagad. Aldrig trygg. Aldrig våga släcka ljuset, av rädsla för att mörkret ska hitta honom igen.

Men trots att mordet framställs som ett måste för att Balram ska lyckas ta sig ut ur tjänarträsket, så skymtar också hämndens tillfredsställelse i mördarens berättelse. När den krossade flaskan äter sig in i offrets skalle tänker Balram på sin pappa ”Men tuberkolos är ett värre sätt att dö på än detta, det kan jag försäkra er”.

Så, även om Balram på sätt och vis lyckas ta sig ut ur livet som tjänare kan jag inte låta bli att undra, gör det rikshadragarens son, den Vita Tigern, till en lycklig person? Har han verkligen rest sig ur den svarta slemmiga gyttjan, eller har han stigit djupare ner i den?