Väl medveten om att ett recensionsexemplar kommer att dyka upp i min brevlåda ställer jag mig ändå allra längst bak i den jättelika kö som sakta slingrar sig genom akademibokhandeln. Efter 45 minuters köande är jag så äntligen framme. Väl där går det hela väldigt snabbt. Jag räcker fram boken till den sittande 82 årige brittiske gentlemannen, han signerar och räcker tillbaka den. När han svarar ”Your welcome” på mitt korta och lite tillgjorda ”thank you very much” inser jag att detta är ett stort ögonblick. Väl värt såväl köandet som de tvåhundra kronorna.

Mitt förhållande till Roger Moore är som alla förstår inte helt opartiskt. Han har utan tvekan varit en av mina mest långvariga idoler och vårt förhållande började i samma stund som jag såg min allra första Bondfilm leva och låta dö i åtta, nio årsåldern. Men i Moores självbiografi är det såklart personen Roger Moore och inte Simon Templar, Lord Brett Sinclair eller James Bond som är huvudperson. Det är en person som jag trots allt inte är så väl bekant med. I boken får man kronologiskt följa Moores liv, från de tidigaste minnena till nutid, och att det är en imponerande karriär står väl klart för alla som ens överväger att läsa hans 400 sidiga självbiografi. Att Moore inte vill ägna sig åt elaksinnat skvaller eller att hänga ut personer (även de som skulle förtjäna det) gör han klart redan i inledningen och han följer sin regel väl. Så är man ute efter smutsiga behind-the-secens informationer om 60-, 70-och 80-talets celebriteter är detta inte en bok för dig. Tvärtom avlivas till exempel myten om att det skulle råda någon slags rivalitet mellan Moore och Sean Connery. De är och har alltid varit goda vänner.

Men bara för att boken inte tar upp elakheter och skvaller betyder inte det att Moore är opersonlig eller tråkig. Tvärtom bjuder han frikostigt på sin person och det finns inte direkt någon brist på episoder i boken. Men tonen är munter och ibland faktiskt irriterande munter, då hans liv i stort sätt gått som på räls. Från klarhet till klarhet om man vill uttrycka sig med ännu en klyscha. Uppväxten är precis steget över fattig och inte ens andra världskriget med blitzen och allt hindrar den från att vara något annat än idyllisk. Sedan rullar det på med teaterskola, småroller, värnplikt, fler småroller, tv-roller, filmroller och till sist världskändis. Knappa resurser och uteblivna jobb i början av karriären oroar lika lite Moore som läsaren. Fram tonar bilden av en mycket sympatisk person (något som ju trots allt inte är så ovanligt med självbiografier) som lägger stor vikt vid familj och vänner, äger en stor portion humor, inte minst med många practical jokes men som samtidigt är en seriös yrkesman och tar sitt arbete på största allvar. Han saknar dock inte självinsikt utan är kritisk till såväl produktioner som sin insatts i dem. Även om självkritiken ofta är lite av vad man själv skulle svara vid en arbetsintervju på frågan om egna negativa sidor. På ålderns höst har han även hittat sitt livs andra stora kall med unicef, där han verkat som ambassadör sedan tidigt nittiotal då han värvades dit av ingen mindre än Audrey Hepburn.

Hans liv följer således inte mallen där huvudpersonen efter en inledande framgång faller tillbaka, vanligen i missbruk, för att sedan triumferande göra comeback och jag tror inte heller att det blir någon strid mellan de stora filmbolagen att köpa rättigheterna till dessa memoarer. Därmed inte sagt att det inte innehåller tragiska inslag i Moores liv. Folk i hans umgängeskrets blir sjuka och/eller avlider, och det är inget han tar lätt på. Men inte heller någonting han fullständigt slås ned av. Umgängeskretsen är för den delen omfattande och inkluderar de flesta storheter inom filmvärlden men även kungligheter, musiker och biståndsarbetare. Sammantaget är detta en bok att rekommendera för personer som har ett intresse kring skådespelaren Moore eller kring Bond-produktionerna. Man behöver nödvändigtvis inte vara av den meningen att Moore är den bästa Bond för att läsa den, även om han ju faktiskt är det: Roger Moore.