År 2007 var det 100 år sedan Rudyard Kipling fick Nobelpriset i litteratur. För att minnas det visades på hösten det året en utställning om författaren på Nobelmuseet i Stockholm. Roger Moore var i Sverige för att samla in pengar till Unicef och det gjorde han genom att uppträda med sin enmansföreställning ”Kipling – människan bakom dikten” i Börssalen i Börshuset i Gamla Stan (Nobelmuseet ligger i samma hus.) Alla intäkter från biljetterna gick till Unicef. Jag var där i den vackra, guldskimrande salen. Proppfull var den, och Roger Moore var 80 år, den yngsta 80-åring man sett.

Innan föreställningen började lyssnade jag på två kvinnor, som satt bakom mig och pratade. Den ena berättade för den andra att hon hade ett läsprojekt som rullade på och jag tyckte det lät så intressant och ovanligt att jag antecknade det. Varje år skulle hon läsa en bok skriven av den författare som fått Nobelpriset 100 år tidigare. Detta år, 2007, höll hon på att läsa Kiplings Djungelboken. Jag minns min omedelbara önskan att kanske själv påbörja samma projekt, just för det otidsenliga och otrendiga i det hela, och för att ganska många av de författare som fick Nobelpriset för så länge sedan är tämligen bortglömda. Kommer ihåg att jag tänkte att jag kunde välja något annat än Djungelboken, den boken hade jag läst när jag gick på gymnasiet.

För min del blev projektet inte verklighet, men hoppas att kvinnan i Börssalen fullföljer sin föresats. Vilken bok läser hon i år? Säkert en novellsamling av Paul Heyse, han skrev drygt 150 noveller. En tidig novell som han själv värderade mycket högt och som är hans mest kända är L’Arabbiata från 1855, som publicerades när han var 25 år gammal. Nästa år blir det dags att ta itu med Maurice Maeterlinck och kanske läsa de kända dramerna Pelléas et Mélisande från 1892 och L’Oiseau bleu (Fågel Blå) från 1908, eller hans mest kända prosastycken: essäerna La Vie des abeilles
(i svensk översättning: Bikupan) från 1901 och L’Intelligence des fleurs (Blommornas intelligens) från 1907.