Socialdemokraternas historia är oupplösligen historien om Sverige. Det går helt enkelt inte att föreställa sig det moderna Sverige utan dem. Samtidigt har partiet förlorat regeringsmakten vid tre tillfällen under efterkrigstiden och för varje gång släppt greppet om dagordningen lite mer.

I senaste valet lät man flat sig snuvas till och med på själva epitetet arbetarpari. Arbetare är numera den som vill skydda sina eventuellt surt förvärvade slantar från det växande utanförskapet.

Till och med de unga skribenterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna minns ett annat samhälle. Daniel Suhonen beskriver uppväxtens Söderort med lågavlönade och sjukskrivna föräldrar som ”det stora innanförskap som var samhället”, innan 90-talets nedskärningar och skuldbeläggningen av dem som slitit ut sig. Sofie Wiklund fnyser åt valsloganen ”Alla ska med”: ”För många av oss var det valrörelsens stora lögn”, alla fick inte plats längre.

Urbilden, den manlige industriarbetaren, har om inte bortrationaliserats så åtminstone gått på export. Jon Jordås letar identifikation bland de lågavlönande och närmast rättslösa tillfällighetsanställda inom vård eller handel, men alla tycks vara ”egentligen medelklass”, presumtivt på väg någon annanstans.

21 unga människor i Snart går vi utan er tror fortfarande på att organisera sig. 21 unga människor har mer eller mindre klara agendor och har tröttnat på att vänta. 21 unga människor, lika unga som de som grundade partiet för 120 år sedan, vill prata politik, vill göra politik. Inte opinionsundersökningar och slimmade reklamkampanjer. Inte haka på ”hårdare tag” mot skolungar och mot dem som har det sämst, utan sluta ”leka Följa Fredrik” och börja formulera alternativ.

Någon gång blir det kanske enerverande ungt, slagord utan riktigt logiska sammanhang, men till och med det känns uppfriskande i ett parti som mer än något annat blivit synonymt med trött professionalisering, medelålders etablissemang och institutionaliserad bekvämlighet.

Det är dags att ta tillbaka ordet och rätten till sina egna problemformuleringar. ”Det är oacceptabelt att fortsätta med ett system som i goda tider privatiserar vinster och i dåliga tider socialiserar förluster.”

Är det människorna som ska anpassa sig efter marknaden eller tvärtom? Nog är det dags att åtminstone våga ställa frågorna? Igen.