Recension

: Broder Daniel When We Were Winning
Broder Daniel When We Were Winning Klas Ekman
2009
Telegram bokförlag/Schibsted
5/10

Skuld och lidande väntar på er

Utgiven 2009
ISBN 9789186183011
Sidor 157
Medförfattare Martin Norberg

Om författaren

Klas Ekman är frilansjournalist och har skrivit för bland annat Sonic och SvD.

Sök efter boken

Oh Yeah Oh Yeah Oh Yeah Oh Yeah
I went to a dance
But I didn´t get any friends
Makes me a little sad inside
But I´m Luke Skywalker

Föräldrarfri fest någonstans i gnällbältet. De som ska däcka har däckat och de som ska göra dumma saker de kommer ångra i föräldrarnas sovrum gör dumma saker de kommer ångra i föräldrarnas sovrum. Vardagsrummet är ganska tomt. Ett kassettband med Broder Daniels debutskiva Saturday Night Engine och vi spelar Luke Skywalkerom och om igen.

Det är sommar. I den lilla staden i gnällbältet är det musikfestival, och Broder Daniel ska spela. De spelar kanske två, eller tre, sedan blir det uppenbart att de inte kan så många fler. Det låter förjävligt. Men är underbart. Hopp till Göteborg, 2008. I TV får man se två pandor, de är sexton, kanske sjutton. Snedbena i luggen. Stjärnor under ögonen. Det här är morgonteve, och de köar redan för att stå längst framme vid scenen på Broder Daniels sista konsert. De gråter och säger att de är så hemskt, de är så ledsna, det är ju deras favoritband och de har aldrig sett dem live förut.

misery is a place in me
is a place in me
oh misery
oh misery is a place in me
is a place in me
it’s a place in me

Det här är BD:s historia. Antar jag, så som de vill berätta om bandet och kanske framför allt om idéerna som drev bandet. Att läsa Henrik Berggrens analyser av sig själv och av det som varit är den stora behållningen. En abstrakt analys, ett utifrånperspektiv av manifestet hela vägen från början. ”Jag och Daniel startade Broder Daniel för vi trodde vi skulle få kompisar.” Det handlar också en hel del om festandet, förstås. Vilket ju alltid varit en del av imagen. Men ändå. ”Men normen av ”låt gå” låg kvar alldeles för länge och tyvärr var den skapad av mig. Jag hade föregått med så gott exempel att alla bara följde det och sket i allt.”

Jag hade varit nöjd med att bara läsa vad Henrik, Håkan, Theodor, Lars mfl vill säga. Inläggen från författarna blir mest bara inlägg, instick som inte tillför särskilt mycket. Man kan tänka sig de styckena lite som en berättarröst som lite sävligt sammanfattar och går vidare. Analysen, det intressanta, står de olika medlemmarna för. Martin Norberg har tagit flera av de foton som kommit att bli basen i myten Broder Daniel, och här finns också rikligt med fina foton som tyvärr inte kommer riktigt till sin rätt i den, i mitt tycke, alldeles för grova och mörka tryckningen.

Att låta bandmedlemmarna berätta själva leder också till vissa problem, många frågor besvaras inte och kryptiska uttalanden om exempelvis personer utanför bandet som skapat dålig stämning utvecklas inte, utan läsaren lämnas bara där med sina funderingar. Sådana uttalanden ger också lite dålig smak i munnen, det känns lite småtjurigt och hade kunnat strykas. Det är så mycket annat som hade kunnat sägas. Henrik säger utan omsvep att bandet var hans projekt, men det framgår inte riktigt hur övriga ser på saken, eller hur dynamiken bakom själva låtskrivandet sett ut.

Boken följer en kronologisk ordning, men det blir ändå svårt att följa turerna efter ett tag. Det är inte alltid helt lätt att förstå vem det är som pratar, eller när i tiden vi befinner oss, eftersom datumangivelserna är few and far between. Ekman skriver visserligen väldigt bra, han har ett fint flyt och ett driv, men han är alldeles för försiktig och tassar runt i bakgrunden, helt i skuggan av framför allt Henrik Berggren och Theodor Jensen. Och Anders Göthberg. Den som saknas, som inte kan tala för sig, omtalas flitigt. Det tragiska slutet ligger som en skugga över hela boken, och det hade kanske kunnat göras på ett annat sätt med en lite vassare redaktör. Nu blir alla saker som sägs om honom som bekräftelser, förklaringar till hans självmord, och det kanske inte riktigt var meningen. På det sättet är det Anders som är bokens huvudperson.

Vi är gamla nu, men pandorna har fortfarande stjärnor under ögonen och lyssnar fortfarande på Lovesick. För att det fortfarande är så träffande. För den där känslan när man står och stampar och vill att allt ska hända nu, nu, nu, men inget händer och man vet inte vart man ska ta vägen.

Ever since I was eight or nine
I´ve been standing on the shoreline
All my life I´ve been waiting
For something lasting

Henrik Berggren kliver ut på scenen i Göteborg iklädd en märklig cape. Halva publiken gråter redan och hela kommer att göra det innan konserten är slut och han säger att vi är hans barn och att han älskar oss.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Larsson

Publicerad: 2009-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2009-04-11 22:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3271

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?