Krönika

Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?

Mitt lilla jullov från alla litterära plikter består i år av att släpa upp lådan med Kulla Gulla-böcker från källaren. Dem har jag varit nyfiken på att läsa om hur länge som helst och jag blir faktiskt inte besviken. Martha Sandwall-Bergströms serie avfärdas alltför lätt som romantiska flickböcker – inte för att det är något större fel på den genren, men någon komplimang är det ju objektivt sett sällan. Den osannolika intrigen om Gullas äkta börd, där hon går från finlemmat fattigt hjälpejon på torpet, till godsets arvtagare, diskvalificerar romanerna från arbetarlitteraturen där de till stor del egentligen hör hemma. Sandwall-Bergström står ingen Moberg eller Martinson långt efter när det gäller att beskriva glåmiga ungar, otäta stugväggar, dagsverksslit och hungersnöd.

Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 21:44

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?