Liksom huvudpersonen i första delen av Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen, har jag nattetid vandrat runt i ett relativt folktomt Genève, betraktat de stora bankpalatsen och gamla stan med sina fontäner. Men detta var som en del av en uppsluppen tågluff. Kvinnan i Erdogans roman däremot, nattvandrar under helt andra premisser. Hon är invandrare från Istanbul och går ofta om natten på ett maniskt sätt omkring i Genève, enögd och med ett bandage omkring sitt sjuka öga. Hon minns en kärlekshistoria hon haft och känner främlingsskap inför den kliniskt rena, rika och välmående schweiziska staden. Hon iakttar människorna omkring sig.

Asli Erdogan är ett av den samtida turkiska litteraturens främsta namn. Hennes landsman Orhan Pamuk uppskattar hennes verk: ”Asli Erdogan is an exceptionally sensitive and perceptive writer who gives us perfect literary texts.” (Ett citat av honom, som jag hittat på webben.) Och i efterordet till Den mirakulöse mandarinen, skrivet av Ulf Peter Hallberg, jämförs hon med Charles Baudelaire:

Hängivenheten mot det mänskliga livet lyser i formuleringarna och ensamheten är alltid befolkad, både av blixtlika möten (många gånger anonyma precis som hos Baudelaire) och av det förflutna.

Romanen Den mirakulöse mandarinen, som består av två berättelser och en del kortare texter (är det verkligen en roman?) utspelar sig huvudsakligen i Genève, men med senare fjärdedelen främst förlagd till Istanbul. Erdogan skrev boken i Genéve 1992. Hon känner Genève väl, eftersom hon arbetade där i två år, som kärnfysiker vid CERN, European Organization for Nuclear Research. Efter vistelsen i Schweiz, flyttade hon till Rio de Janeiro och skrev på en doktorsavhandling i fysik. Men snart övergick hon helt till att skriva skönlitteratur. Hon verkar även som journalist. Hennes engagemang för mänskliga rättigheter är stort. Detta kan man märka i hennes text; medkänslan för sjuka, svaga människor i utsatta och hotfulla situationer känns påtaglig. Romanen handlar inte om lyckade och lyckliga människor. Det är som ville hon lyfta fram det svaga och udda, utforska det och väcka förståelse och sympati.

Romanen innehåller bland annat två olika kärlekshistorier, berättade av två personer i jag-form. Den första berättad av en kvinna, den andra av en man. Båda är turkar, som utvandrat från Istanbul till Genève. Två städer, extremt olika, men i denna berättelse sammanflätade. Erdogan porträtterar de båda städerna, både detaljerat realistiskt och poetiskt. De stora olikheterna mellan städerna blir tydliga, de skarpa kontrasterna är fascinerande.

Dock efterlyser jag en tydligare handling i romanen. Det händer inte mycket på ett yttre plan, det mesta är tankar som pågår inom personerna. Men det är väl tyvärr där den moderna romanen ofta finns, i det introspektiva, plågade och hopplösa.

I den senare fjärdedelen av översättningen upptäcker jag många korrekturfel. Kanske kan de rättas till nästa tryckning. Hoppas också att Asli Erdogans roman från 1998, som översattes till engelska 2007, och som fick titeln The City of Crimson Cloak, snart översätts av Rámus förlag. Kanske finns en tydligare handling i den romanen.