Ni vet den där känslan Â… man kan inte värja sig Â… Man lyssnar på någon som är så entusiastisk inför sitt ämne att man själv inte kan låta bli att bli intresserad. Så fungerar den här boken på mig. Med tvekan började jag läsa något som jag trodde var en välmenande men torr beskrivning av en försvinnande odlingsform för äpplen. Men jag fick tänka om. Lars-Olof Hallberg är en förträfflig berättare. Man dras obevekligt in i berättelserna om de äppelplockande smålänningarna. Lyssna bara på namnen på några av de tjugoen äppelsorter som finns i Herbert Nilssons på Munkanäs odling; Ursthults Kungs, Gul Richard, Melonäpple, Gul Kanel, Sävstaholm, Gyllenkroks Astrakan.

Nyfiken, ibland nästan påträngande söker han upp de sista kvarvarande ängsfruktodlarna i den lilla plätt av Småland där odlingsbetingelserna är alldeles extra fina. Runt sjön Åsnen är klimatet perfekt för äpplen. Ängsfruktodling är en äldre odlingsform där träden inte står i rader utan lite hursomhelst och där ängens gräs inte får slås förrän någon gång i mitten av juli. Odlarna får bidrag för att hålla ängarnas unika flora vid liv på detta sätt.

Hallberg berättar medryckande om flera generationer av odlare, deras vedermödor och glädje. Ibland dråpliga historier om kon som skulle betäckas på andra sidan sjön. Man rodde över kon i två båtar; kon stod med frambenen i ena båten och bakbenen i den andra. "Så småningom övergick vi till att låta korna simma till tjurs", berättar Betty Ingebjörk på Igelön.

Ibland hemska historier som den om DDT och arsenikbesprutningen som förekom förr i tiden. Han tvekar inte heller att berätta om sina erfarenheter som fotograf och intervjuare. I kapitlet "Att klättra i en gran" får vi följa en fotograf som envist söker bästa punkten för att få en bra bild på en äppelodling. Den bästa platsen visar sig vara i toppen på en hög gran. Bilden som visas på följande uppslag bevisar att klättringen var nödvändig.

Och även om många av berättelserna handlar om en svunnen tid så försiggår denna arbetskrävande odlingsform fortfarande. Någonstans står en äppelodlare och sorterar äpplen i lådor med Extra prima, Prima och Fabriksfrukt. Samtidigt rasar debatten om äcklig köttfärs, genmodifierade grödor och färdiglagad mat till åldringar som transporterats över långa avstånd. Man får en känsla av att vi lever i olika världar, eller snarare i olika tider. Medan en del orerar om fildelning oroar sig äppelodlarna för det nya EU-påbudet som säger att Gravensteiner till försäljning inte får vara mindre än sextiofem millimeter i diameter. Ängsodlade äpplen blir nämligen ofta mindre men som odlare Gösta Almén säger:

Du känner att det är ett ängsäpple. Våra äpplen får mer av både färg och smak än traditionellt odlade äpplen.

Men detta är framförallt en väldigt vacker fotobok med många kärleksfulla porträtt av odlare och på äpplen och äppelodlingar. Boken avslutas med en beskrivning på ett drygt tjugotal äppelsorter i text och bild. Den här boken gör mig helt övertygad om att vi inte bara behöver passionerade ängsfruktodlare utan också passionerade fotografer som envetet biter sig fast i vardagens dramatik.