Det viktigaste vittnet i den västerländska historien är Jesus. Han vittnade om Gud, men när han gjorde det vittnade han också om sig själv. Vi kan bara veta att Jesus vittnade sant genom att vända oss till Gud. Men vi kan bara vända oss till Jesus för att veta vad Gud säger om Jesus vittnesmål. Han är sitt eget vittne. Så börjar vår komplicerade relation till vittnesmålet, i ett religiöst cirkelresonemang som i slutändan bara kan räddas av den irrationella övertygelse som inte kräver bevis eller vittnesmål – tron.

Idéhistorikern Michael Azar utforskar ett urval av de föreställningar som funnits om vittnet. Vem är det trovärdiga vittnet? Vad är ett trovärdigt vittnesmål? Kan historikern tala sanning? Han som förklarar vittnenas upplevelser, vittnen som nedtecknat sina upplevelser kanske årtionden efter att händelserna inträffat. Är inte det som är kvar då bara avbildningar av avbildningar? Vem har mest trovärdighet som vittne? Montaigne ansåg att det trovärdiga vittnet är det som återger det i sin renast möjliga form, som inte lägger till eller är retorisk eller ens fullt förstår betydelsen av det som har bevittnats. Vittnet ska vara obildad, för ”intelligenta människor” kan inte låta bli att göra sin berättelse så intressant som möjligt.

Azar har skrivit en akademiskt lagd redogörelse som inte gärna sticker ut hakan, men ibland bränner den till. Till exempel när han konstaterar att den mest fundamentala förutsättningen för att ett vittne ska anses trovärdigt är att hon inte utmanar den rådande ordningen. Som när domaren vid rättegången 1960 mot det franska nätverk som samarbetat med den algeriska befrielsefronten förbjöd alla vittnen att använda ordet ”Algerietkriget”. För Frankrike handlade kriget om ”pacificering” och ”terrorverksamhet”. Att acceptera ”Algerietkriget” var att acceptera ett språkbruk som tillät ord som ”frihetskämpar” istället för det franska perspektivets ”terrorister”. Det trovärdiga vittnet måste vara lojal mot maktens världsåskådning.

Azar skriver långt och ingående om kristendomens förhållningssätt till vittnesproblematiken men uppehåller sig bara en kort stund vid mer moderna frågor. Journalistiken, övervakningssamhället och USA:s tortyrpolitik får en styvmoderlig behandling. Kanske beror det på akademisk försiktighet, det är svårare att säga någonting definitivt om den tid vi själva lever i. Men det ger intryck av att vissa delar av boken skrivits mest av allt därför att det skulle vara möjligt att få in ordet ”Guantánamo” i omslagstexten.

Azars urval av röster och perspektiv är ändå intressant och tankeväckande. Kanske starkast är det som Primo Levi skrev om det omöjliga i att vara vittne till nittonhundratalets största brott – förintelsen.

Vi som överlevde lägren är inga sanningsvittnen. [...] Vi, de överlevande, är inte bara en liten utan även en avvikande minoritet. Vi är de som med hjälp av undanflykter, skicklighet eller tur aldrig nådde botten. De som gjorde det och såg Gorgons ansikte, återvände inte, eller så har de återvänt mållösa.