Varje år, ofta under årets absolut sämsta vecka rent vädermässigt, strömmar det tusentals människor till Järntorget i Göteborg. De samlas kring det nav som kallas Draken, och är en biograf från 1950-talet med inredning av samme arkitekt som inredde Göteborgs Konserthus.

Det vimlas, pratas, käkas, dricks och man ser på film. Dessutom kombineras de bästa fritidsintressen jag vet genom serien Filmkonst: en radda böcker, som ibland byts ut mot skivor eller annat, som alla behandlar film på ett eller annat sätt. Alla är inte lika bra, och vissa är så uselt utformade att man har lust att skrika när man ska få in dem fint i sin bokhylla, men det är en intressant samling verk om filmen genom åren.

Göteborgs filmfestival, eller Göteborg International Film Festival som den officiellt heter, börjar bli riktigt vuxen, och det märks. Från att ha letts av coola killar med hatt på svaj så är det nu ett gäng kvinnor som vet precis vad de vill i spetsen. Ett gäng killar också, för all del, men de två topposterna innehas av Åsa och Marit. Fast medarbetarna är många. Varje år kommer hundratals människor och arbetar för en spottstyver, bara för att det är kul och för att man vet, att vi får ingen festival om vi inte hjälper till. Fackföreningarna skulle skrika högt, men kulturvärlden är så indränkt i frivilligt arbete att det inte sker.

Och efter varje år undrar jag vad alla andra gör i januari/februari. Hur kan man överleva denna gråa tid utan en underbar festival?