Jag tänker mig att om en serieskapare bara fick teckna tillräckligt länge – låt säga några tusentals miljarders miljarder år – skulle han tills slut ha experimenterat sönder varenda möjlig form, förenat alla oförenliga element med varandra, täckt alla stilar och utforskat varenda vrå av sin fantasi. Och jag tänker mig att Joakim Pirinen är den som först av alla skulle hinna dit. Han verkar drivas av en oändlig envishet att kartlägga sin egen verklighet genom att illustrera precis allt det som inte är möjligt i den. Varenda möjlig stil ska avverkas, varje berättelse som kan förmedlas på ett nytt sätt ska förmedlas på just det nya sättet och varje karaktär som kan förvandlas till något annat ska förvandlas till till exempel grönsaker, som i nya albumets filmpastisch "No country for old vegetables". Det är som om han söker en form för alltings innehåll.

I stort framträder i senaste albumet Döda paret och deras 'vänner' den Pirinen man lär känna i förra Ingens bästa vän. Kvar är spännvidden i stil och fantasi. Kvar är de djärva hoppen mellan metanivåerna. Kvar är anagramlekarna, medeltidspastischerna och det dystra och förmögna voodoodocksliknande Döda paret, som här får utrymme att framföra några längre tragedier samt pussla ihop en svastika. Möjligen är det lite mörkare, lite mer förtvivlat och internt.

Ny är "Professor Pirinens tecknarskola", en kvällskursparodi på molekylnivå där smittokondrier och olika slags pirus strukturerar sig och bildar teckningar. Till exempel kan de bilda huvudfotingar (eg. hefalopoder), vilka i sin tur kan befinna sig i fyra energinivåer: positiv, negativ, skenbart neutral och evigt häpen. Förstås spårar det ur och tecknaren tappar kontrollen över figurerna. Alltså, verkligen tappar kontrollen. Den förbluffande dialog som utspelar sig mellan de tre figurerna i tecknarskolans andra del samspelar följdriktighet och nonsens på ett sätt som borde ligga bortom all tänkbar fantasiförmåga. Både i tecknarskolan och i "Primära strukturer hos en minimalistisk familj", där exakta geometriska former i svart och vitt utgör aktörerna i en suicidal och alkoholiserad familjetragedi, uppdaterar Pirinen sig själv till en ny nivå och kommer ett steg vidare från tidigare verk. Emellertid hör denna känsla av nybruten mark till albumets undantag.

Så ohämmat experimenterar Pirinen att minsta biografiska upplevelse verkar duga som innehåll i formjakten och den femårige sonen får vara manusförfattare. I "Ingens bästa vän" var detta en tillgång som sprängde nya gränser. Den här gången är det – sorgligt nog – ofta redan sprängda gränser som återanvänds. Och fler sprickor avslöjar sig: varför infoga "en personligt hållen konstutställning" med refuserade albumomslag, komma-igång-teckningar och rittekniskt fulländade men oh så menlösa teckningar av arbetspennor – jaså, hade man så tråkigt en dag? I samlingsutgåvor kallas det extramaterial. Här stavas det utfyllnad.

Man får känslan av att Pirinen inte utmanat sig själv som det anstår honom. Döda paret och deras 'vänner' är ett häpnadsväckande album – såklart, den store Pirinen – men även den som excellerar i att spränga berättandets gränser behöver fortsätta att spränga sina egna.