Svarta Serien är Galagos nya satsning på långnovellformatet. Två gånger om året ska en serieskapare teckna en långnovell som publiceras ensam som en snygg, svart liten bok. Först ut i Svarta Serien är Mats Jonsson med I detta satans rum.

Serien är föga förvånande självbiografisk och utspelar sig under de fem veckor som Jonsson och hans journalistkursare spenderade i London som en del av utbildningen. Det handlar lite om dryga lärare, lite om knepig gruppdynamik och mycket om ensamhet, kärlekstörst och fylla. Baksidetexten får I detta satans rum att låta betydligt mer intrigdriven än vad den är, som om det skulle vara en historia som drivs av konflikter och handling, vilket naturligtvis inte är fallet.

Nej, den här berättelsen är som tagen ur Hey Princess-universumet och det är således väldigt dialogdrivet och är en fortsättning på Jonssons tvångsmässiga beroende av att bikta sig i serieformat. Det är oftast ganska så roligt, Mats Jonsson skulle inte kunna skriva så pass roliga serier om sig själv om han inte hade den självdistans som krävdes för att det faktiskt ska bli kul, och inte patetiskt. Trots detta blir I detta satans rum rätt så tråkig. Det är lite som när en av ens favoritfilmer kommer ut på DVD, fullsmockad med extramaterial varav en del utgörs av scener om har klippts bort från filmen. Visst kan dessa scener vara lite roliga att se på en gång, men det är ju till filmen, och inte till de överflödiga, bortklippta scenerna som man återvänder. Och så är det med I detta satans rum. Jag tyckte om Hey Princess (vem gjorde inte?), men det räckte där.

Det är också, tyvärr, en bok som hade kunnat få ett mycket högre betyg om det inte varit för vem det är som har skrivit den. Det är absolut ingen dålig novell, men i den kontext som den ingår i, det vill säga Mats Jonssons samlade självbiografiska produktion som i mångt och mycket handlar uteslutande om hans misstag och missöden i ungdomen, så blir det här inte mycket mer än upprepningar av saker som Jonsson redan sagt.