När Marie Antoinette fick höra att folket svalt och inte hade bröd för dagen lär hon ha svarat "men varför äter de inte bakelser då?" Detta är antagligen bara en skröna, men det är i alla fall en bra skröna. Och så här i GI-tider, eller vad som nu är den senaste grejen, kan man ju konstatera att hennes okunnighet var (vore) tvåfaldig: inte nog med att folket inte hade bakelser heller, men hade de försökt leva på grädde och socker hade de dött hungriga OCH sjuka.

Men nu är det ju inte revolution på gång, det är Sverige år 2008, alla är bra och alla kan vinna i Postkodslotteriet. Vår inte längre så unge "hjälte" blir vid 30 års ålder arbetslös och ekonomiskt oberoende för ett tag framöver. Med en rejäl utbildning i bagaget och huvudet fullt av grubbel börjar han vandra runt på Stockholms gator och fundera på livet. "Ge mig en fast punkt så ska jag rubba universum", lär Arkimedes ha sagt. Det är kanske också en skröna, men det är just den där fasta punkten han letar efter; i en värld där alla moraliska, etiska, litterära, politiska, relationsmässiga, religiösa, filosofiska etc ställningstaganden verkar kunna rättfärdigas med inget mer än ett axelryckande "Jaja, men det är ju bara vad JAG tycker" eller "det har han väl rätt att tycka om han vill" vill han hitta och kunna motivera sina egna önskningar och åsikter.

[A]tt sanningen mist sin teologiska förankring innebär ju inte att "anything goes", utan det ställer desto högre krav på samvetsgrannhet, eftertanke och språklig precision – och här bör var och en med lite filosofisk skam i kroppen ta sitt eget ansvar…

Som alla som läst sin Dostojevskij eller Pirsig vet kommer sådant inte utan ett pris. Allt eftersom vår hjälte gräver ner sig i filosofiska grubblerier om hur livet bör levas går det honom förbi; som varje självpåtagen outsider blir han, ärligt talat, smått patetisk – jag menar, vi snackar ändå om en människa som varken behöver svälta eller frysa annat än om han själv väljer att göra det. (Det vet Vahlquist om. Detta är en (objektivt?) bra sak; det ska mycket till för att göra en sån här text både relevant och rolig, men Jag sköt Paul Coelho är i stycken ett riktigt skarpt och roligt tvåeggat hugg.)

Det är då det händer, det oförlåtliga. En av de få människor han kan relatera till sviker honom genom att läsa och "få sitt liv förändrat" av denne litteraturens svar på Martin Timell: Paulo Coelho. Och det slår slint för den stackaren. Att rekommendera Coelho till någon som går i djup filosofisk ångest över tillvarons komplikationer är ungefär som att ge en bakelse till en som svälter. I den objektiva kvalitetens namn måste något göras. Vissa åsikter kan inte accepteras, ens i ett demokratiskt samhälle. Här har vi den fasta punkten, nu ska världen rubbas.

Ironiskt nog, och frågan är om Vahlquist håller med, är Jag sköt Paulo Coelho inte SÅ annorlunda Alkemisten. Visst, vår antihjälte här är bra mycket intelligentare och mer mångbottnad och har en mycket bättre författare, men i grund och botten finns här, som i alla berättelser om att finna sig själv, samma steg, samma problem, samma allvetande berättare som guidar läsaren mot en slutsats som måste bekräftas genom en prövning. Och precis som hos Coelho är slutsatsen väl lättköpt för huvudpersonen, även om den förhoppningsvis väcker fler frågor hos läsaren. Om bara våld återstår, löser det problem? Om inte, var står vi då? Är det inte här boken borde börja snarare än sluta? Är detta en väldigt lång bokrecension eller en väldigt kort roman?

Trots allt är nog Jag sköt Paulo Coelho inte menad som en söt dessert, det sista man behöver få i sig, utan mer som en aptitretare som gör en hungrig på något bättre. Och den är god, om än med en rejäl bismak av bittermandel, och den är nog nyttig också. Men mätt blir jag inte.

Men det är ju förstås bara min åsikt.