Fly för livet är Helena von Zweigbergks fjärde bok med fängelseprästen Ingrid Carlberg som huvudperson och här kommer vi direkt dramatiskt in i handlingen. "Jaget", alltså fängelseprästen Ingrid, tas av misstag som gisslan av tre kriminella; något går snett under flykten från fängelset, egentligen hade de planerat att ta en av vårdarna.

I första hand riktar Ingrid sig till sin man Anders. Som läsare kommer vi in i hennes perspektiv, hennes upplevelse av händelseförloppet. Hon är skakad, chockad, rädd. Hon iakttar så gott hon förmår, men är utsatt för vrede och våld, irritation från de övriga – till kidnapparna Osmo, Ronnie och Kalle sällar sig två "väninnor", Olga och Yasmine, från Ryssland – till exempel för att hon gråter.

Det är sällan man läser en bok där spänningen är på topp ända från första sidan till sista. Detta berättande hör definitivt till Helena von Zweigbergks förtjänster. Hur hon har lärt känna kriminella eller fängelsepräster har jag ingen aning om. Visst kan man ha en stark intuition och fantasi, men det krävs nog något mer: egna erfarenheter (till exempel som journalist eller som bekant till vårdare och/eller kriminella) och en god människokännedom.

Allting verkar väldigt realistiskt: spelet och konflikterna mellan de flyende, kärleken (eller det de trodde var kärlek), misstänksamheten, oberäkneligheten. De litar inte på varandra, de smider egna planer inom gruppen, de bär på känslor av svek, de bevakar varandra. Deras tålamod är dåligt, men det följer även av den bisarra situation som de befinner sig i. De vet att polisen är dem i hälarna och att de är efterlysta. När kvinnorna lagar mat så är maten kall inuti; de orkar inte vänta färdigt. Symboliskt så väl som något annat.

Parallellt med det yttre skeendet i nuet, så får vi återblickar ur Ingrids liv. Först störde detta mig; det kändes så beskäftigt och tillrättalagt. Men jag förstår nu hur Helena von Zweigbergk menar. I en sådan absurd situation som Ingrid befinner sig så avlöser den ena skräckfyllda situationen den andra. Ges det då möjlighet till vila, så måste ju det egna livet välla över en: om, OM livet nu skulle ta slut … Då vill man gå igenom sitt liv först.

Ingrid har inte haft många förhållanden före sitt äktenskap. Men i unga år hade hon ett destruktivt förhållande med Johannes. Han förtryckte henne med inslag av förakt och misshandel. När hon efter många om och men blev "fri" (det var egentligen han som gjorde slut) så blev det med insikten att man ingenting tjänar på att göra sig till offer.

Ingrid pendlar mellan den "gamla", förstående Ingrid, van att lyssna på fångarnas ångest och livsbesvikelser, och den nya, rebelliska: "Varför skulle JAG trösta DIG, det är ni som tagit mig och misshandlar mig!"

von Zweigbergks språk passar den här formen av berättelse. Det dramatiska, maniskt uppskruvade, nervösa, ovissa, tragiskt meningslösa. Osmo – bossen, stark, hård, hotfull, men samtidigt osäker (på Yasmines kärlek bland annat) och mot sin vilja i grunden välvilligt inställd till Ingrid. Ronnie – ständigt manisk, rastlös, på något sätt den typiska bilden av en kriminell. Och så flickorna – från öststaterna, vackra, men förhärdade, manipulativa, drogpåverkade. Man kan nästan TA på stämningen. Man KÄNNER aggressiviteten, svettlukten, det fräna, stirriga, desperata. Inlevelseförmågan är stark hos författaren och därmed logiskt lätt överförd på läsaren.

Jag tycker att det här psykologiska spelet mellan de medverkande hör till Helena von Zweigbergks förtjänster. Det som kännetecknar flykten och boken är det oberäkneliga. Spänningen viker knappast en tum under berättelsen. Nå, en tum då och då; Ingrid tänker då oundvikligen på sin man och sin lilla ettåriga dotter.

Sedan är väl slutet mer eller mindre tragiskt, väntat, typiskt … Hur skulle det annars ha sett ut? Om skurkarna klarat sig och flytt landet? Här kommer mina reservationer. Varför låter von Zweigbergk kvinnorna leva? De är inte oskyldiga, de dödar också. För att de är offer för taskiga män, prostitution och så vidare?? Men männen, är de inte också offer?? För uppväxt, impulsproblematiska karaktärer, rastlöshet?

Ingrid kände sig trygg när hon besökte förbrytarna i fängelset; HON hade kontroll. Men här är hon skyddslös, kraftlös av skräck. Hon var på den andra sidan: en fungerande, accepterad medborgare, normal i jämförelse med de kriminella. Osmo berättar för Ingrid att han inte "fått till de enkla grejorna". Han litar inte på Yasmine, som han hört av någon annan "horade runt". Visst, ett uttryck för hans kvinnosyn, men även bistra erfarenheter. Som Ingrid uttrycker det på ett ställe: Våra röster är som instrument i händerna på någon som inte kan spela. Det blir aldrig rätt. Då har hon – tillfälligt – identifierat sig med sina fiender.

Ingrid är kristen, hon är präst. På slutet låter hon prästen tala, inte den privata Ingrid. Det talas om att förbrytarna, till och med Johannes (i hennes tidigare liv), har sin skuld, sin skam, sitt mänskliga nederlag kvar.

Riktig kristendom – det är inte självbelåten, dömande präktighet. Det är väl sorgen över förlorade själar? "Det blir större glädje i himmelen över att en själ vunnits, än över de nittionio som redan är där" – heter det inte så?