Recension

: Bedårande barn av sin tid - Historien om Noice
Bedårande barn av sin tid - Historien om Noice David Bogerius
2008
Alfabeta
10/10

Rebellerna från Gustavsberg

Utgiven 2008
ISBN 9789150109603
Sidor 312

Om författaren

David Bogerius är född 1971 och bor i Segeltorp i Stockholm.
Sedan 1990 har han arbetat som journalist för för bl a Svenska Dagbladet, Enköpings-Posten, Vestmanlands Läns tidning och TV4 Interaktiv.

Sök efter boken

Noice var mina första stora idoler och Kim Wilde och Victoria Principal mina första stora kärlekar. Inget dåligt liv för en liten skånepåg. Jag och klasskompisen Robert lyssnade sönder "Bedårande barn av sin tid" och "Det ljuva livet" och sågade ut svartvita Fender Stratocasters för att kunna rocka ännu hårdare hemma i pojkrummen. Noice var rockhjältar och betydligt mer rebelliska än svärmorsdrömmarna i Halmstads Gyllene Tider. Deras "När vi två blir en" var i vårt tycke alldeles för mesig och fjantig och givetvis var en låt som "En kväll i tunnelbanan", betydligt häftigare och tuffare. Jag minns även att vi inte riktigt förstod vad "tricken" var för något, precis som så många andra som inte bodde i huvudstaden, vilket även nämns i boken. I lilla Munka Ljungby fanns ingen tunnelbana, men vi kunde rocka lika hårt som kidsen i storstaden.

David Bogerius har tidigare skrivit Sveriges svar på Mötley Crües "The dirt", nämligen den alldeles lysande biografin, "Blod, svett och dårar", om Backyard Babies. Kanske inte världens roligaste band enligt undertecknad, men dock ett band som finns representerat hemma i skivhyllan och det är svårt att förneka kraften och attityden i "Total 13".

I boken om Noice lyckas Bogerius på ett alldeles ypperligt sätt föra mig tillbaka till pojkrummet och OKEJ-tidningarna. Nostalgifaktorn slår i taket och innan jag klarat av de första fem sidorna har jag dykt in på YouTube och vaskat fram guldkorn från stockholmsgängets bravader i svensk sossetv på tidigt 80-tal. Frisyrerna, kläderna och musiken för tankarna till ett mindre bra Miami Vice avsnitt, men charmen är oemotståndlig och det slår mig att jag inte äger en enda skiva med Noice. Skam!

Boken tar sin början i Gustavsberg utanför Stockholm där medlemmarna möts. Peo Thyrén och Freddie Hansson blir vänner, trots att den senare ansågs vara något av en kuf. Långt senare kommer de mer kufiska sidorna att få en framträdande roll i hans liv och han förlorar sig i en värld av pengar, knark och vilsenhet. Betydligt mer än jag tidigare vetat om och detsamma gäller Hasse Carlsson. Två skarpt lysande stjärnor på tidigt 80-tal, som tyvärr aldrig hämtade sig från de fantastiska äventyrsåren med Noice. Freddie dog 2001 och Hasse Carlsson ett år senare. På tok för tidigt, men samtidigt så typiskt för den värld de levde i.

Historien om Noice innehåller allt det som hör ett rockband till. Tjejer i klasar, guldskivor, ångest, självmordsförsök, knark, demolerade hotellrum och löpsedlar. Då jag själv var en tanig liten grabb från landet och fjärran från allt farligt, visste jag då aldrig om allt som hände kring bandet. Jag fick ju inte ens se filmen G på tv. En film som för övrigt även tas upp i boken då Noice hade ett nära vänskapsband med Staffan Hildebrand. I boken läggs dock allting fram på bordet och helt plötsligt framstår mina då relativt oskyldiga idoler som partyröjare med en viss försmak för hasch och amfetamin, även om det mest var Freddie Hansson som stod för den biten, men senare även Hasse. Samtidigt tecknas en ganska dyster bild av framförallt Hasse och Freddie H: Två unga killar som förblindas och i Hasses fall tyngs ner, av festerna, farten och rocklevernet i allmänhet.

Men här finns mycket kul också. Historierna är många och roliga. Bäst är väl kanske den från Mjölby: giget i folkparken är avklarat och Hasse Carlsson sätter sig på trappan utanför hotellet. Samtidigt kommer ett gäng grabbar i 20-årsåldern fram och frågar om han ska med och spöa killarna i Noice. Hasse blinkar lite åt ett par tjejer i närheten och svarar "Nej, det ska jag inte." och innan han går tillbaka in på hotellet säger han kort "Ja, jävla Noice!".

David Bogerius har gjort ett fullständigt lysande jobb och är numera Sveriges främste rockförfattare. Han skriver med värme och humor och trollbinder läsaren till sista sidan. Lägg därtill ett alldeles ljuvligt bildmaterial som verkligen visar hur otroligt unga och hungriga de var. Dessutom visar han på alla tänkbara sätt, att Noice verkligen var "bedårande barn av sin tid".

Niclas Müller-Hansen

Publicerad: 2008-08-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-17 08:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3027

13 kommentarer

Alltså, ok att boken är kanske är väldigt bra, men är den verkligen värd 10 av 10? Finns det alltså INGA svagheter i den, ingenting som kunde gjorts iallafall lite bättre? Det här är alltså ett klassiskt mästerverk i samma division som Bröderna Karamazov och liknande?

Henrik Oregistrerad 2008-08-27 01:03
 

Henrik> Japp, tydligen är den en ny Illiaden.

Daniel M Oregistrerad 2008-08-27 01:34
 

Yes, den ligger där uppe i topp med Bibeln, Kafka och Steinbeck.
Tycker den är mkt välskriven och är en oerhört intressant läsning, men jag uppskattar ju musik. Varför skulle inte en rockbiografi kunna få full pott? Inte fan jämställer jag den med några av de klassiska och stora författarna. Ska man hela tiden göra det blir det ju oerhört svårt att någonsin ge en bok toppbetyg. Jag jämför med andra böcker i genren och då tycker jag att Bogerius gjort ett förbannat bra jobb. Men men, smaken är ju som baken och det är ju tur det.
Puss på er!

Niclas Oregistrerad 2008-08-27 10:13
 

Jag läser hellre Bedårande Barn än Karamazov.

Bogdan Oregistrerad 2008-08-27 12:10
 

Det jag egentligen vänder mig mot är hur man kan glömma att nämna Karl Gerhard.

Daniel M Oregistrerad 2008-08-27 13:37
 

Niclas: Klart en rockbiografi ska kunna få fullpott, men särskilt när betygskalan är 1-10 så måste det ju krävas nåt alldeles in i hästväg för att det ska bli aktuellt. Och hur ofta läser man nåt sådant? Kanske är den här boken det.
Tycker absolut man ska jämföra alla böcker med alla. Det ger perspektiv.

Henrik Oregistrerad 2008-08-27 16:13
 

Henrik:
Visst ska det vara ngt speciellt, men jag tycker verkligen boken har det. Har läst tonvis med rockbiografier och detta är helt klart en av de bästa. Kanske är det nostalgifaktorn, vad vet jag, men jag tycker Noiceboken är helt kanon på alla fronter. Men men… tycker fortfarande det är svårt att jämföra med alla böcker rakt över. En rockbiografi kommer ju aldrig ligga på samma våglängd som Illiaden eller Karamazov, men däremot lättare att jämföra med andra rockbiografier.
Men jag tar till mig tanken och knåpar vidare.

Niclas (dbc) Oregistrerad 2008-08-27 20:01
 

Bra recension Niclas. hehe, på min youtube-profil finns de en hel del noice-klipp. http://www.youtube.com/user/tryffel8

Om du nu inte har noice-plattorna så måste du gå in på Ginza och bställa hem dem! De har ofta varit svåra att få tag på men nu finns samtliga intressanta plattor att köpa för bara 79 pix sycket!

Johannes Oregistrerad 2008-09-01 16:14
 

Jag har inte läst boken. Men nog bör även biografier kunna få 10 av 10? En biografi är en biografi och en roman är en roman. Typ.

Johan Oregistrerad 2008-09-02 17:04
 

Johan> Det är ingen som hävdat att en biografi inte kan få 10/10, bara att den HÄR biografin inte är värd det betyget.

Mk2 Oregistrerad 2008-09-02 17:06
 

Sååå bra bok!

Masse Oregistrerad 2008-11-03 22:43
 

Obegripligt betyg på en litterärt helt ointressant bok. Utförlig och omständlig i det alla vet

(tjejfansen skrek och snodde kläder från tvättställningarna, Gustavsberg var grått och trist och man drömde om storstan), mager och oinspirerad i

det som behöver fyllas ut (vad

gjorde Hasse och Freddie efter Noice – deras död framställs mer eller mindre som en direkt

påföljd på en tvåårig succésaga i början av 80-talet men de bör ju ha ägnat de

följande 20 åren åt annat än att irra runt på Sergels torg? Framförallt eftersom författaren tycks köpa alla skuldtyngda standardvittnesmål om att X och Y med undantag för enstaka återfall var rena och drogfria sista 5-10 åren men visst dog ändå… kanske för att sjukvården mixtrat med blodtransfusioner eller nåt…) Det biografiska och anekdotiska

materialet är av slaget att det kan inhämtas efter en halvtimmes kringsurfande på olika fansajter.

Dessutom är intervjuunderlaget påfallande fattigt och tillknäppt. Om Peo Thyrén som är huvudkälla

sägs det rent ut att han kopplar på Noice-autopiloten när han drar sina svar och gamla turnéskrönor.

En annan författare hade kanske sett det som en brist och täppt till hålen med egna reflektioner och

iakttagelser. Men inte Bogerius, han vandrar obemärkt genom sin egen text och tänker sig uppenbart

att nån sorts bild av det tidiga 80-talet och omständighterna kring Noice öde ska växa fram ändå via

slöa cafésittningar med människor som hade nåt sorts samröre med bandet – inte sällan på långsökta vägar ("Noice slog ju igenom i Måndagsbörsen – kanske har Jonas hallberg nåt intressant att säga"… nej, det har han inte.). över huvud taget så är det ju riktingslöst. Som betraktelse över en tid är det tunt och intetsägande, som biografi över ett band är det ryckigt och summariskt – var finns Noice musik i materialet? Texten hade faktiskt kunnat se precis likadan ut skriven av en person som aldrig hört bandet. För en rockbiografi är det möjligtvis en brist. Hur kan man närma sig gruppen, deras skivor och berömmelse idag? Hur vill Bogerius positionera Noice idag? Vad har han över huvud taget att säga om dom…?

Lilja Oregistrerad 2009-01-07 18:37
 

Lilja, haha…skärping för h-e

Ludde Oregistrerad 2009-04-16 14:46
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?