Att det sjätte samlingsalbumet med Nemi-serier skulle få titeln 666 överraskar väl inte den som följt hennes öden och icke-äventyr. Vi möter här samma Nemi som tidigare, med samma sidekick, Cyan, vid sin sida.

Det är en Nemi lika självsäker, lika lat, lika drömmande och lika svartklädd som tidigare. Fortfarande med barnasinnet i behåll, idogt kämpande mot att någonsin tvingas växa upp på riktigt, med allt vad det betyder av jobb och deklarationer.

Samma musiksmak: goth och metal. Samma sexiga, frigjorda kvinna som så många gånger tidigare med samma romantiska drömmar om Johnny Depp, Legolas och Faramir som förr. Lika högt alkoholintag i genomsnitt. Lika lite genuin handling som på något sätt för karaktärerna vidare i någon riktning (med undantag för att Cyan nu blir av med pojkvännen Tim). Lite ändras alltså i Nemiland.

Kort och gott: samma slags humor som tidigare. Man må tage det gode med det onde.