Om man liksom jag är kär i TV-serien "Brideshead Revisited" från 1981, så känns det helt naturligt att kasta sig över denna nyligen utkomna historik över huset Madresfield Court och dess många ägare. För det var Madresfield som var det verkliga Brideshead och inte Castle Howard, där TV-serien och den helt nygjorda filmen spelades in.

Under tre års tid har historikern Jane Mulvagh forskat och skrivit om Madresfield Court, som ligger i grevskapet Worcestershire vid floden Severn, inte så långt från staden Worcester. Ett arbete som inte hade kunnat utföras om inte den nuvarande ägaren, Lady Rosalind Morrison, varit intresserad av att ge författaren tillgång till huset och till familjearkivet. Jag är avundsjuk. Vilken fantastisk uppgift och sysselsättning. Så skulle mitt drömjobb se ut. Och vilket läsnöje det sedan blivit, för den som lyckats upptäcka denna bok. Kan man tänka sig att det kommer en svensk översättning om några år? Fast en översättning kanske skulle förstöra en del av den magiska läsupplevelsen.

Under sina studieår i Oxford lärde den engelske författaren Evelyn Waugh, känna en av Madresfields invånare, den näst yngste sonen i huset, Hugh Lygon. Därmed blev han också snart bekant med hela familjen Lygon och deras hem. Waugh blev betagen både av det urgamla huset, med sina 160 rum och dess invånare: "He fell in love with the whole family and their home, Madresfield", skriver Mulvagh.

Familjen tillhörde den yppersta aristokratin. Hughs far var den sjunde Earl Beauchamp och familjemedlemmarnas levnadsöden och hem inspirerade Waugh att skriva romanen "Brideshead Revisited". Hugh var en av de två Oxford-studenter, som Waugh använde som förebilder till Sebastian i romanen. Men författaren lånade även drag av sig själv till denna karaktär. Liksom Sebastian var Waugh förälskad i sin egen barndom.

Endast i början och i slutet av boken, handlar det om den generation som ägde Madresfield i Waughs samtid. Boken omspänner husets och släktens historia under tusen år. Den förste ägaren till Madresfield finns det spår av i arkiven från år 1196. I boken avhandlas alltså kronologiskt omkring tjugo generationer av ägare. Det unika och märkliga med Madresfield är att stället aldrig köpts eller sålts. Det har hela tiden ärvts inom släkten, en släkt som överlevt genom historien. Den klarade sig till och med undan digerdöden, som anlände till England 1348 och till trakten av Madresfield 1349. Exakt hur familjen undkom denna farsot, går det aldrig att få reda på.

Boken är alltså enormt innehållsrik: mättad av engelsk historia, av levnadsöden, arkitektur, konst, litteratur, musik, inredning, etc. Och den är skriven så att det riktigt känns, som om allt den rymmer är av stort intresse för författaren. Vissa delar av den läste jag andlöst. Vad som hände Hugh, hans föräldrar och syskon berättas det om först i slutet av boken.

Här och var upplever man att Jane Mulvagh verkligen har haft tid att i lugn och ro känna in atmosfären i huset och dess omgivning. (Se textutdraget.) Boken är huvudsakligen illustrerad med porträtt av släktmedlemmar (fotografier, målningar och teckningar) och fotografier från huset. Men de fotografier som visar huset är inte tillräckligt många. En fotobok om huset vore intressant att se.

Och naturligtvis innehåller Madresfield ett magnifikt bibliotek. Ett kapitel handlar enbart om biblioteket och dess utsmyckning:

When you enter through the Library’s carved oak double doors, the room immediately invites high-mindedness. The progress of man’s life is carved into the panels of the door itself: a child rolling a hoop, a knight and his maiden, a pilgrim followed by his family, a sage with his staff. Straight ahead stands the Tree of Life, carved in low relief on to the end of an eleven-foot-high oak bookcase. The inscription Initium Sapientiae Timor Domini – 'The fear of the Lord is the beginning of wisdom' – sets the keynote of the room.

Tre av husets invånare var en gång medlemmar av den mest exklusiva av klubbar, en akademi för brittiska bibliofiler: The Roxburghe Club. Biblioteket var ett viktigt rum.

Den mest passande avslutningen på denna min text om en mycket läsvärd bok, blir en uppmaning: – Go get it!