Genom historien är mannen den som har skrivit in sig själv i första person. Då en kvinna talar om sina erfarenheter i lyriken finns det en tendens att kalla det ”kvinnlig poesi”. Som om man någonsin skulle säga ”manlig poesi”, det är ju ungefär som att säga ”herrfotboll”, begreppet känns liksom överflödigt. Kvinnan är den andra, den normbrytande som får stå för den alternativa tolkningen av världen medan mannen har stått för den mer allmänmänskliga tolkningen.

Stefan Ingvarsson och Irena Grönberg har utfört en både god och nödvändig gärning då de låtit 20 polska kvinnliga poeter skriva in sig själva i både första och sista person. Polen har nämligen en mängd duktiga, kvinnliga poeter som alldeles oförtjänt har hamnat i skuggan av landets manliga poeter. Wislawa Szymborska är dock det utmärkta undantaget.

Poeten Marta Podgórniks upprör på sidan 36 när hon säger att hon: ”kommer aldrig att skriva de där enstaka bra dikterna, för dem har killarna redan skrivit.”

Men det uppfriskande med den här antologin är att den visar just på motsatsen, kvinnorna kan lika bra, om inte bättre.

Urvalet i antologin täcker flera generationer då den sträcker sig från mellankrigstid fram till i dag. Under den här tiden har Polen varit med om de mest dramatiska händelserna: Världskrig, förintelse, diktatur och systemskifte. Allt detta speglas väl i dikterna. De dikter som behandlar kriget och dess konsekvenser är kanske de allra starkaste. Ibland blir detaljerna hjärtskärande, som här, i den före detta sjuksystern Anna Swirszcynskas dikt:

Det var en svår natt på sjukhuset,
stanken av var, de sårades jämmer.
jag hukade i mörkret vid hennes mun,
hon viskade hur mycket han älskat henne
och att han gått sin väg,
en ung kvinna med hår som ett vattenfall.
Igår
amputerade de hennes ben.

Vad som också speglas väl i den här antologin är den kvinnliga erfarenheten, en kvinnas olika roller och hur det är att vara skrivande kvinna i Polen. Krystyna Milobedzka som även står för titeldikten skriver här till sig själv:

klä av dig Krystyna
barnet mamman kvinnan
hyresgästen älskarinnan turisten hustrun

kvar blir avklädandet
nerslängda trasor
lätta rörelser, inget mer

Halina Poúwiatowska (1935-1967) ger sin dystra bild av hur hon upplever kvinnorollen: ”jag ska vara en perfekt tom kropp”

Trots de tunga ämnen som behandlas i dikterna väcker antologin ändå hopp. Här har 20 kvinnliga poeter skrivit in sig själva i första person och därmed gjort sin syn på världen mer allmänmänsklig.