Först kan jag inte direkt påstå att jag tycker om texten. Språket känns nästan lite utstuderat … prosalyriskt, som det var så inne att skriva för några år sedan. Korta meningar, korta kapitel, underförstådda undertoner som man förväntas söka efter och begrunda, långa transportsträckor där ingenting händer. Såna texter har aldrig direkt tilltalat mig; det är bara så det är. Jag gillar det mer barocka, svulstiga om man så vill, labyrintiska romaner á la Pamuk, där historier och sidospår väller ut och flätas samman. Lite mer fantasi.

Men … ja, jo, efter ett tag: Historien om den tioårige pojken (liksom författaren till romanen heter han Michael) som flyttar med sin frånskilda mamma och hennes nye pojkvän från ett 60-talets Stockholm till mannens hemstad Istanbul, blir intressantare efter ett tag. Bokens vemod smittar av sig, för visst fångar Lion den där känslan av att inte höra hemma, eller vara utanför – att försöka smälta in och anpassa sig till nya vanor, att försöka lära sig ett nytt språk.

Mammans nye man är snäll, mamman försöker få sonen att trivas, det borde kännas lite bättre, men ändå är det något som skaver. Michael längtar hem. Och så har vi grannfrun som inte gillar ”utlänningar” och kallar honom för ”hund”. Det är svårt att inte känna sympati för huvudpersonen eller historien i sig, som är berättad ur ett barns perspektiv. Men just häri ligger bokens dilemma, och kanske är det så med alla barndomsskildringar? Ett barns röst som är filtrerad genom en vuxen författares tankar. Hela tiden medan jag läser kommer jag på mig själv med att tänka: Skulle verkligen ett barn uttrycka sig så här? Är det verkligen trovärdigt att ett barn skulle använda just de här orden? Ibland känns det tveksamt.

Visst är det ändå en fin barn/ungdomsskildring, och jag gillar att läsa om Istanbul, men tyvärr engagerar Hem till Istanbul inte tillräckligt. Och mellan Pamuk och Lion som författare är det trots allt oceaner. (Är det orättvist att säga så? Förmodligen. Anyway.)