Nyutgåvan av Mats Jonssons serieroman Hey Princess har försetts både med 64 sidor extramaterial och epitetet generationsroman. Det sistnämnda begreppet ligger väl för all del snäppet över horoskop som funktionell generalisering av människogrupper och deras erfarenheter – och eftersom det med förkärlek används främst om pretentiöst machodravel som Ulf Lundells Jack och hans likar brukar jag hålla mig på så långt avstånd som möjligt. Här köper jag det för en gångs skull rakt av, men förmodar att mängder av generationskamrater som inte lämnade Kramfors för att hänga på Söder som svartklädda popsnören eller någon annan ideologisk motsvarighet möjligen förhåller sig oförstående.

Samtidigt ska det väl sägas att jag personligen är lite yngre än Mats Jonsson (och tjej dessutom – men det faktum att vi tycks uppföra oss ungefär lika idiotiskt allihop inger mig paradoxalt nog ett visst hopp om jämställdheten). Jag hängde inte så mycket på innehaken i Stockholm 1997 som satt i Stadsparken i Örebro och drack folköl i en gul plastmugg från Ikea. Men det är ingen slump att min spontana reaktion sekunden jag läst ut Hey Princess är att leta fram den där gula platsmuggen, hälla upp en öl och börja bläddra igen. Jonsson fångar något i att vara ung som är större än exakta omständigheter. Större och förstås ganska småttigt.

Här finns den där extrema självupptagenheten kombinerat med noll självinsikt, här finns kasst men stundtals ändå märkligt lyckliggörande sex och här finns förmågan att förälska sig handlöst i någon man egentligen inte har ett jota gemensamt med. Eftersom det nu är andra häften av 90-talet är idolerna Nick Cave och Linda Skugge, medan titeln naturligtvis hämtas från Popsicle-låten med samma namn.

Det åtminstone förefaller brutalt självutlämnande – ofta naturligtvis långt över gränsen till det tragikomiska. Det på en gång naiva och närmast diskbänksrealistiska bildspråket kombineras ibland rent genialt med förfärliga bildtexter (det kräver en hel del självrannsakan för att inse att det möjligen inte är fullt så uppskruvat som det låter) som

Med hjälp av hans goda råd lyckades jag komma henne nära. Det låter kanske cyniskt, men jag var så osäker på mig själv att jag bara kunde se det som en fight.

eller

Jag visste att jag borde ställa ett ultimatum; säga ”Nu går jag, och om du inte följer med är det slut mellan oss”, men

istället skuggade jag dem och la mig i fosterställning utanför hans rum och grät.

Om det biografiskt sett är just så självutlämnande som det låter? Tja, på egna hemsidan skriver Jonsson om sina färder långt ut i ”självbiografins sankaste marker” under rubriken ”utlämna varenda jävel!?” och i extramaterialet i Hey Princess både lovar han att ”Allt i boken har hänt i verkligheten, inklusive fastbindningen på sidan 10 och episoden med Aaron Carter på sidorna 123-125. (Det är vissa som har tvivlat)” och bifogar mejl från samma period som bevis.

Sant är i alla fall att det är en träffsäker och ofta underhållande ungdomsskildring. Det är löjeväckande att vara ung, möjligen löjeväckande att vara människa över huvud taget men särskilt att vara ung. Om du som jag är typ över säg 23 så tycker jag att vi här och nu viker en minut åt stillsam tacksamhet över det faktum att man trots allt blir äldre och kanske till och med en smula klokare med åren.