Kina. Just nu i katastrofläge efter jordbävningen. Kina. Ett jätteland som det protesteras mot. Kina. Älskat för sin kultur. Kina, lite svårt att greppa. Då är det bra med konkretion, att göra det stora begripligt genom det lilla, genom att få träffa människor som faktiskt lever i detta exotiska rike i öst. Ulrika K. Engström har levt i Kina, och träffat, som Den harmoniska revolutionens undertitel antyder, rebeller, patrioter och vanliga kineser.

När Engström och kompisen Zat Liu som bor i Shanghai, tittar ut över ett hav av rosa ballonger på alla hjärtans dag, och Zat Liu kommenterar festligheterna med att undra ”Har du någonsin känt dig så här singel?”, så försätts jag genast i igenkänningsposition. Kina är inte bara stormakt och marknadsandelar, utan människor av kött och blod. Där bor ju sådana som är som jag. Sådana som dricker öl och går på festival, som funderar över livet och kärleken. Med en viss skillnad förstås. Kina är inte Sverige.

Elegant och utan att skriva på näsan berättar Engström om Kinas historia, Maos lilla röda och konfucianismens betydelse för kinesernas vardagsliv, genom flera olika personer som får komma till tals. För om det inte går att känna igen sig i, eller tilltalas av, punkarna Lu Chen och Lilla Punk, som i och för sig jag tycker är jättespännande, så är det omöjligt att inte beröras av Liu Fengyings historia. I hennes by började ovanligt många missbildade barn födas, och luften blev stickig när ett antal kemifabriker etablerade sig i närheten. Det visade sig att fabrikerna saknar reningsverk, och att gifterna från fabrikerna släpps rakt ut i vattnet. Liu Fengying protesterar tillsammans med sin pensionärsförening, och andra föreningar, men de blir hela tiden motarbetade av myndigheter och affärsmän. Brutalt. Under demonstrationer 2005 blockerade pensionärsföreningen ingången till fabrikerna så att arbetare och transporter inte skulle kunna komma förbi, när tretusen poliser, myndighetsfolk, militärer och läkare stormar byn. Tumult uppstår, och inlägg från forumsidor på Internet vittnar om tårgas, misshandel och sönderslagna bilar, inlägg som senare plockas bort. Engströms grepp att låta yttranden från borttagna forumsidor tala om vad som hände är mycket effektivt, och förstärker de laddade känslorna inför händelsen. Liu Fengying har skadats under händelserna, men vågar inte åka till sjukhuset av rädsla att arresteras. Tron är ändå stark på att demokratin i Kina ska utvecklas, eftersom det är de lokala myndigheterna som är problemet, inte centralregeringen. När reportern lämnar henne kämpar hon fortfarande för att fabrikerna ska stängas.

Det är inte bara kineser vi får träffa, utan också Ulrika K. Engström själv som är väldigt närvarande. Hennes tuffhet framgår när hon ska träffa aktivisten Hu Jian som hölls i husarrest i sitt hem, och poliser dyker upp från ingenstans och undrar vad hon gör där. ”Jag ska träffa en kompis”, säger Ulrika. Så klart. Hennes fascination över överdådigheten hos Chen Tianqiao, Kinas rikaste man. Personligt och rakt på sak som på något sätt gör det obegripliga begripligt. Som förklarar på ett inkännande sätt hur en diktatur kan fortgå. Och hur den harmoniskt kan bekämpas. Tack vare Den harmoniska revolutionen har jag nu fått snudda lite grann vid det ogreppbara. Jag blir sugen på att snudda mer.