Allt ont kommer från 60-talet brukar det heta i reaktionära kretsar, och till dessa kan man räkna Svante Nordin. Ur 68-rörelsen lades sådden till det som han idag identifierar som de förhärskande idealen och kallar för humanioras ”identitetskris”: elituniversiteten nedmonterades, lektoraten minskades och kanon sköts i sank. Samtidigt anstormades universiteten av horder från arbetarklassen och demokrati sattes först på dagordningen, före forskning och vetenskaplighet. Inom litteraturvetenskapen formpressades författarskap med hjälp av ”metod” och ”bildningsföraktet grasserade”. Ungefär så lyder Nordins lägesrapport för 60-talet och ungefär så ser det fortfarande ut. Skillnaden är bara ett namnbyte: marxism heter numera dekonstruktion och Lenin har byts ut mot Lacan. Vänsterns utopi är död men dess teoretiska kritik lever fortfarande kvar. Det är en mörk bild av forskningsvärlden som Nordin målar upp: undervisning läggs ner, professorer sägs upp och forskarutbildningen är till det närmaste utdöd. Humaniora har inte längre en legitimation att hålla upp utan slits itu av interna konflikter; det bråkas mera om vad man är än vad man borde vara. Skulden bär marxisterna. Punkt slut.

Jag kommer att tänka på Harold Bloom när jag läser Nordins nyutkomna bok Humaniora i Sverige. Bloom har alltsedan 80-talet varit en av postmodernismens stora belackare. I Den västerländska kanon berättade han om hur han numera omgavs av ”professorer i hip-hop; robotar byggda av gallisk-germansk teori”. Forskarkollegor hade hänfallit åt postkolonialism, feminism och andra irrläror, eleverna visste knappt vem Shakespeare var och ingen orkade läsa bibeln. ”Litteraturstudiets balkanisering är numera irreversibel” sa Bloom och i detta skulle Nordin säkert instämma. Liksom Den västerländska kanon är Humaniora i Sverige en svartmålning av dagsläget. Den drar resonemang till sin yttersta spets för att dräpa och vapnet är knölpåken snarare än floretten.

Nordin klagar: dagens akademiker är ”troende utan tro”, lärdom heter numera socio-politik och noggrannhet har ersatts av politisk korrekthet. Dagens studenter är mer eller mindre tvungna att beakta aparta teorier som queer och poststrukturalism och sanningen är inte längre ett ändamål. Istället är det ifrågasättandet som gäller. Att negligera en gammal teori har blivit viktigare än att komma med en egen. Det råder fullkomlig förvirring bland dagens studenter och det har därför blivit dags att ta till vapen. Upp till kamp för humanisten! Humaniora är död. Länge leve humaniora!

Så blir Humaniora i Sverige ytterligare ett slag i luften av ännu en gubbe. Den viftar vilt åt alla håll men träffar ingen. Liksom Bloom har Nordin en förkärlek för slagfärdiga formuleringar. Skillnaden är att Bloom besitter en viss finess. Nordins uttalanden om marxismen och Gulagarkipelagen är mest pinsamma. Men det som i slutändan gör Humaniora i Sverige till en ytlig och dålig bok är inte plattityderna utan dess ovilja att sätta sig in och begripa. Nordin har satt sig på tvären och det hindrar honom från att skriva intresseväckande. Till och med om det han förstår sig på.