En natt i en lägenhet i Gävle 1997 introducerades jag till Oscar Danielsons debutskiva Schysst & Populär och jag föll som en fura. Oscar Danielsons mörka röst och hans lakoniska och smått dråpliga texter var precis i min smak.

Jag vaknade i morse och trodde jag var död och nedstigen i helvetet. Men det var bara klockradion som gått på med osedvanlig glöd. Springsteen sjöng sin nya låt, den jäveln sa inte ens förlåt. Ja, vissa dar går man i väggen direkt. Man känner sig som Elvis i Las Vegas 76.

Efter den där första sönderlyssnade skivan blev det ändå inte fler skivköp för mig. Och jag har inte ens läst de böcker Oscar Danielson har skrivit förrän jag nu fick Dagmar i mina händer och blev nostalgisk.

Det lakoniska, vardagliga och stillastående i språket i Dagmar känner jag igen från musiken. Och därtill de små, små medlen Oscar Danielson använder som gör att något inte särskilt roligt blir humor. På grund av kontrasten mot språket i övrigt.

Dagmar handlar om Markus, en man i trettiofemårsålden. Han har ett tryggt, tråkigt jobb och lever ett tryggt, tråkigt liv. Han har aldrig haft en flickvän och när den senaste kvinnan han träffat avslutar deras dejtande får Markus liksom nog. Han går åt rakt motsatt håll, börjar läsa Sven Barthels böcker med natur- och ensamhetsskildringar och bestämmer sig för att han ska köpa en båt. Det blir Markus mål: han ska köpa en båt, segla i skärgården och följa i Sven Barthels fotspår. De fotspåren består mest i att lära sig njuta av ensamheten, tystnaden och att för guds skull komma ihåg att lägga till i tid så att man hinner ta en grogg innan sängdags.

Parallellt med detta finns också historien om bortglömda släktingar. Markus är fascinerad över sin mormor Lallas öde, och börjar försiktigt nysta i hennes, och andra släktingars, öde.

I sin blogg undrade Oscar Danielson, innan Dagmar släppts, för sig själv om boken skulle sälja något: "Jo, det kommer den nog. Det är ju en spänningsroman. Jag ska köpa gitarrer för pengarna." Det är kanske de roligaste meningarna jag har läst på länge. För visst kan man kalla Dagmar för en spänningsroman, om man väldigt väldigt gärna vill. Det finns ju onekligen någon form av spänningsmoment där, ett litet släktmysterium, och något litet svar får ju läsaren i alla fall. Fast mest är det en rätt stillastående, långsam och tystlåten roman om att vara långsam och tystlåten. Och om Sven Barthel och folkbåtar.