Hur mycket man än läser om koncentrationslägren under andra världskriget, förblir det nästintill obegripligt. Det är fullkomligt ofattbart att människan kan vara kapabel till sådan systematisk ondska. Så uträknad, så kalkylerad, så vanvettig och så obarmhärtig.

"Sonderkommando – ett vittnesmål" är en serie intervjuer utförda med Shlomo Venezia under 2006 och berättar mycket ingående om hans tid innan deporteringen och sedan om hans ohyggliga upplevelser i lägret fram till befrielsen den 6 maj 1945.

Shlomo Venezia fick uppleva den absoluta ondskan i lägret Auschwitz-Birkenau. Han växte upp i den italiensk-judiska kolonin i Saloniki i Grekland och deporteras den 1 april 1944 till koncentrationslägret. Resan tar hela elva dagar och bara att läsa om själva tågresan gör att man ryser. Vagnarna är så hårt packade med folk att de inte kan ligga ner. En tunna finns i mitten av vagnen och används som toalett. Alla placeras med sina respektive familjer, för då minskar tankarna på att fly. Med på resan finns även hans bror, mamma och tre systrar. När de slutligen når Auschwitz-Birkenau stannar tåget, dörrarna öppnas och de möts av skrikande SS-soldater med k-pistar och skällande schäferhundar. Allt för att få fångarna ur balans så att de inte förstår vad som händer. Han tänker hjälpa sin mamma ner från vagnen, men får direkt två hårda batongslag i nacken och ser därefter aldrig mer sin mamma eller två av sina systrar. Sorteringen börjar omedelbart och med orden "Männer hier und Frauen hier" delas de upp. Av de 2 500 judar som kom samtidigt som Shlomo, placerades 320 män och 328 kvinnor i lägret. Alla andra, kvinnor, barn, sjuka och gamla, fördes direkt till gaskamrarna. Efter detta börjar det riktiga helvetet.

Shlomo får ganska omgående reda på att hans mamma och de två systrarna har gasats ihjäl. Han placeras i Sonderkommando, de judar som fick arbeta med att hjälpa till vid avklädningen innan gasningen, ta ut liken, tvätta rent gaskamrarna och sedan slutligen bränna liken i krematoriet. Ett arbete så omänskligt och hemskt att det nästan inte går att läsa om det. Det vänder sig i magen på mig när jag läser och gång på gång berättar Shlomo om den ena fruktansvärda händelsen efter den andra. Hur fångar systematiskt misshandlas för soldaternas eget höga nöjes skull, hur gasningen gick till, om rädslan i ögonen på dem som inväntar gasningen och så vidare. Allt är uträknat ner till minsta lilla detalj, och det är verkligen oerhört svårt att förstå hur människor kan genomföra en operation av denna magnitud. Att så mycket ondska kan finnas hos så många människor. Inför gasningen skulle fångarna memorera det nummer som fanns på klädhängarna så att de lättare skulle kunna hitta sina kläder efter "duschningen" och skorna skulle knytas ihop två och två. Allt för att invagga dem i ett lugn, men även för att underlätta sorteringen när kläder och skor sedan skickades iväg till uppsamlingsplatsen. Värst är nog berättelsen om ett flickebarn på två månader som mot alla odds överlever gasningen bara för att vid upptäckten omedelbart avrättas av en soldat. Ingen skulle skonas. Ingen.

Hans berättelser är oerhört detaljrika och visar upp ett dagligt liv som endast handlar om överlevnad. Samtidigt är Sonderkommando en del av det stora maskineriet som är själva utrotningen. Detta innebär självfallet stora kval för de inblandade, men det fanns inget de kunde göra. Dock bör det nämnas att fångarna som ingick i Sonderkommando aldrig dödade själva. De fanns bara med innan och efter att döden inträdde.

Shlomo är även med i den ökända "dödsmarschen" som skedde strax innan krigets slut. Tusentals fångar fick marschera från Auschwitz till Österrike och under denna marsch dör mängder av fångar p.g.a. kyla, matbrist och utmattning. Dessutom avrättar soldaterna alla fångar som sackar efter eller som tillfälligt sjunker ihop av utmattning. Men även denna marsch och senare slavarbeten och förnedringar lyckas Shlomo överleva, för att slutligen befrias den 6 maj 1945.

"Sonderkommando – ett vittnesmål" är en viktig bok. Alla borde få möjlighet att läsa den och påminnas om den extrema ondska som människan är kapabel till. Det är omöjligt att förstå hur någon människa kunde överleva utrotningen som skedde i tyskarnas koncentrationsläger och vi ska vara så otroligt tacksamma över dem som överlevde och deras berättelser.

Det här är något av det hemskaste jag hittills läst.