Inom loppet av några månader har det kommit ut två magnifika böcker om det brittiska bandet Judas Priest. Ett band som av många anses ha varit med och lagt grunden för all världens hårdrock. Något jag själv instämmer i.

Mina tidigaste minnen av dessa läderklädda britter är från den hårdrocksgala som under många år gått under namnet "Luciarock". I tyska staden Dortmund anordnades det hårdrocksfestival och tillsammans med liknande hjältar som Iron Maiden, Def Leppard och Quiet Riot spelade Judas Priest brallorna av all annan musik i 80-talets början. Hela kalaset sändes på svensk television och något liknande hade aldrig tidigare förekommit. Jag och mina kompisar njöt och tack vare en betamaxvideo kunde vi titta på härligheten om och om igen.

Till boken då. Martin Popoff har tidigare bl.a. skrivit utförliga böcker om grupperna UFO, Rush och Black Sabbath och alla efter samma koncept. Han betar av album efter album och ger på så vis en ganska bra bild av respektive band och dess historia. I alla böcker bygger dessutom mycket av materialet på egna intervjuer med bandmedlemmarna.

I Neil Daniels bok, lades mycket krut på bandets tidiga förehavanden innan de fick skivkontrakt och gav ut debutalbumet "Rocka rolla". En intressant läsning och en mycket bra bok.

Popoff däremot avverkar den tidiga bandhistorien snabbt och fokuserar då istället på det som hänt från debutalbumet fram till dagens version av Judas Priest. Han skriver mer om varje enskilt album och inspelningen av det. Allt kryddat med allehanda sidohistorier och ett digert fotomaterial, där bl a svenske Leif Edling från Candlemass, har bidragit med livebilder från tidigare nämnda konsert i Dortmund. Förutom alla otaliga livebilder är boken fullkomligt nerlusad med konsertbiljetter, bootlegskivor, diverse skivomslag, tidningsomslag, turnétröjor och allehanda promomaterial. Ett klokt val som ger boken betydligt mer liv än Neil Daniels biografi.

Kanske är det inte alltför mycket ny information som tillkommer och exempelvis nämns spöktrummisen Jonathan Valen mest i förbifarten. Rob Halfords homosexualitet ges inte heller något större utrymme, vilket är helt ok då det ämnet vid det här laget är något uttjatat. Däremot nämner han att det inte var någon större hemlighet i musikerkretsar att Halford var homosexuell, men att det på något sätt rådde en tyst överenskommelse världen över om att inte publicera det. Själv måste jag erkänna att jag inte hade en blekaste aning om hans läggning när han väl kom ut på 90-talet och jag undrar lite över om det skulle ha gått att hålla hemligt i dagens rådande mediaklimat.

Jag hade nöjet att intervjua "the Metal God" via telefon i januari förra året och den glädje jag kände när min gamle hjälte svarade Hi, this is Rob Halford på sin typiska birminghamdialekt, är obeskrivlig. Jag blev 15 år på nytt och fick ett oerhört givande och trevligt samtal med en mycket sansad och sympatisk sångare.

"Heavy metal painkillers" är en alldeles förträfflig bok och en våt dröm för varje fan av bandet. Dock skulle jag vilja säga att en kombination av Daniels och Popoffs bok hade varit det ultimata, men man kan ju inte få allt.

Hell bent for leather!