Jag föreställer mig Indien som ett färgstarkt och tättbefolkat land. Japan tänker jag på som ett vördnadens och skyskrapornas land. Säger någon Australien ser jag ett öde landskap med någon kaktus här och där. Med USA är det däremot en annan sak. När jag stänger ögonen och säger namnet högt dyker en mängd motstridiga bilder upp och krockar med varandra.

Egentligen är det märkligt hur mycket bilder vi har av allt det som vi inte känner till. Desto mindre vi kan om ett land, desto tydligare verkar representationen bli. Jag vet förstås mycket mindre om Indien, Japan och Australien än vad jag vet om USA. Därför är det lättare att sammanfatta dem i en enda bild.

Någon som har utforskat detta generaliserande tankesätt är den australiensiske poeten Les Murray. I essäsamlingen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar använder han sig ofta av element ur bilderna av Australien för att läsaren ska känna igen sig men mejslar ut dem så fint att de istället förvandlas till nyansrika målningar.

Det som gör det så bra är framförallt hans otroliga känsla för naturen. Det märks att Murray, som växte upp på en bondgård, vet vad han talar om när han skriver skogens och trädens historia. Samtidigt är han smockfylld med anekdoter och skrönor (Murray älskar att återge vandringssägner) och blir därför aldrig långtråkig.

Boken är uppdelad i fyra avdelningar som alla belyser olika sidor av Murray. I den första avdelningen berättar han om sin uppväxt i småstaden Bulby Brush. Där gick barnen barfota i skolan och fick ofta gå hem tidigt för att hjälpa till på gården. Bildningsnivån var låg men Murray hade turen att ha bra lärare som introducerade modern poesi för honom.

I den andra och tredje avdelningen undersöks Australien från olika synvinklar. Här framstår Murray som väldigt säregen och underhållande. Vilken annan intellektuell skulle till exempel skriva en historik över badstränderna? Det är friskt och roligt och ofta kryddat med en smula elakhet.

I den sista avdelningen, som är mycket intressant för den som har läst Murrays poesi, förklarar han sin syn på skrivandet. Man förstår efter att ha läst det hur otroligt central religionen är för honom. Dikten är ett "förkroppsligat mysterium" och varje rad ska bära på den tvetydighet som livet själv innebär. Här framstår Murray mera som en romantiker än den handfasta bondgrabb som presenterats tidigare.

På det stora hela är detta en oemotståndlig essäsamling. Det är en bok som jag kommer återvända till många gånger, kanske när jag känner att jag har för mycket bilder i huvudet. Murrays texter visar att allting har en annan sida och det är något som man emellanåt behöver påminna sig om.