Nota bene: Detta en recension av översättningen, i första hand, vilket är nog så lurigt som en vanlig recension.

Förlaget och J.K. Rowling själv har medvetet låtit göra denna översättning (och ska enligt ryktet även ge ut den på grekiska, men av annan översättare) för att undervisning i latin ska kunna göras roligare.

Det märks att översättningen av förrsta boken om Harry Potter är gjord av en engelsman, på gott och ont. Det goda är att översättningen sålunda är rätt, vad gäller lustiga engelska uttryck som någon med annat modersmål skulle kunna missa för att det är för specifikt. Det ”onda” är att ordföljden och tankegångarna ibland kan kännas lite för brittisk(a) för att fungera smärtfritt i andra länders latintradition.

Men i det stora hela är det naturligtvis ett hästjobb som Peter Needham har gjort, och översättningen är oftare fyndig och genomtänkt än något annat adjektiv. Det är svårt att överföra modern engelska till ett språk som inte används så ofta längre, men ibland tycker jag nog att översättaren kunde ha rådfrågat finnarna i Jyväskylä som rapporterar veckans nyheter på latin varje söndag. De är nämligen fenomenala på att få till korta, enkla ord för moderna ting, något som Needham inte är lika bra på. Vissa ordlekar går också om intet, men det gör det ju även i den svenska upplagan (Diagon Alley fick ju tyvärr inte heta Diagonallén, till exempel, utan Diagongränden och på latin blev det Angiportum Diagonion). Men självklart håller Needham fast vid många saker, dels de ibland (för en latinare) märkliga uttryck som används vid besvärjelser och förtrollningar, och dels böckers namn. Varför vissa personnamn översatts och andra inte, förblir dock en gåta: till exempel författarnas till kursböckerna namn, som är lustiga ordlekar på engelska, faller platt till marken när de inte översätts. Däremot blir skolan kallad Hogvartensis, Ron är Ronaldus och Percy, Frederic och George Weasley kallas Persius, Fredericus et Georgius Visli.

Något Needham däremot har jobbat bra på, är de sånger och dikter som finns i boken. Naturligtvis rimmar de inte, utan baseras på stavelser. Ett bra sätt att få latineleverna att lära sig metrar? Likaså skrivs brev på gammalt vis, med en hälsningsfras från avsändaren först, inte sist. En annan snygg detalj är hunden Dentatus (Fang), som kallas canis Molossicus efter den antika sortens bastanta hund.

Peter Needham har själv konstaterat att när han undervisade i klassiska språk, fanns inget liknande. Det vore onekligen roligt om den unge trollkarlen vid Schola Hogvartensis kan hålla kvar elever vid latinundervisningen. För även om latinlärarna får göra egna gloslistor och kommentarer, så blir det säkert roligare att läsa om elevernas påhitt än om pojkarna Marcus och Lucius och deras husslavar, eller motsvarande.

Fotnot:
Några exempel på märkliga översättningar, för oss som funderar på sådant:
Doughnut översätts med liba transatlantica, vilket snarast får mig att tänka ”amerikanska pannkakor” snarare än munkar.
Jag antar att ”knuts” (myntsorten) översatts till knuces på grund av det sentida uttalet av c som ts, men för en skandinav ser det märkligt ut – vi skulle nog kallat det ”knutes” på latin. Å andra sidan kan man även undra varför de fick heta ”knutingar” i den svenska översättningen.
Kvast, ett såpass vanligt ord i dessa böcker, fick översättningen manubria scoparum, när han kunde använt det enkla ”scopa” (fast kanske beror det på engelskans broomstick, att Needham inte tänkte på förkortningen broom?).
Allhelgona/Halloween översätts med Vesper Sanctus, i singular, vilket i alla fall jag snarare tolkar som Julafton än Helgonens natt. Plural hade kanske varit bättre.
Både målvakt (i Quidditch) och vaktmästare (Filch) översätts med ianitor. I denna bok är det inget problem, eftersom de inte förekommer samtidigt, men det skulle kunna bli det.