Tänk dig en perfekt dag, då allting går bra – solen skiner och man kommer i tid till bussen, man köper på måfå en trisslott och vinner 100 kronor, man rör sig in i staden och alla rödljus blir gröna så fort man närmar sig, man träffar en gammal vän som man med sin vinst har råd att bjuda på kaffe. Världen verkar vara i harmoni med en själv helt enkelt. Ta nu essensen av den känslan som en sådan dag framkallar och håll fast vid den.

Så kände jag vid läsningen av Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst – långt in i staden. Total harmoni. Allting som spelar någon roll i en roman stämde – plot, språk, karaktärsutveckling. Jag tycker egentligen inte om att hylla böcker. När någonting är så bra reduceras läsupplevelsen till en känsla, och det enda jag vill skriva i den här recensionen är egentligen GUDVADBRAGUDVADBRAGUDVADBRALÄSDENNU! Men det kan jag inte, så här följer mitt tafatta försök att beskriva Koltès storhet.

I romanens centrum finns Chabanne, Cassius, Félice och Barbra. Koltès skildrar deras tragiska tillvaro i en dunkel och förtärande storstadsmiljö. Leif Zern liknar i förordet till romanen stämningen i Koltès roman vid den som man finner i film noir. Och visst, det är en delvis rättvis jämförelse. Men där man i film noir får följa med till dessa nedgångna urbana miljöer i sällskap av en hjälte tar Koltès istället med oss via insidan, rakt in i det skitiga och söndertrasade, och utan någon Bogey som städar upp i slutskedet. Det är mörkare och råare än film noir, den närmsta jämförelsen ligger i Frank Millers Gotham City eller kanske till och med Sin City. Det är mörkt, korrupt och fantastiskt väl skildrat via de fyra huvudpersonernas sammanknutna öden.

Hos Miller handlar det dock nästan alltid om karikatyrer, och här skapar Koltès ännu mer djup i sin stad genom att låta sina figurer bli riktiga karaktärer. Trots att de lever i en stenkall tillvaro är de inte hårda, varken på in– eller utsidan. Omgivningarna de rör sig i har satt sina spår i dem trasat sönder dem i bitar som varken de själva eller någon annan kan foga samman. Men det blir aldrig övertydligt, aldrig svulstigt, aldrig Kent-deppigt, utan Koltès har en sådan respekt och förståelse för sina karaktärer som låter läsaren förstå att han aldrig skulle förnedra dem på det sättet.

Koltès är egentligen mest känd som dramatiker, vilket blir väldigt påtagligt genom romanen. Tydligast blir hans förflutna i de passager som helt och hållet drivs av dialog, och där bara enkla beskrivningar av de talandes grimaser, rörelser eller tonlägen bryter av konversationen. Det är en fröjd att se hur han med hjälp av sådana enkla "scenanvisningar" sätter tonen för ett passage och sedan för det vidare endast med hjälp av den mästerligt ihopsnickrade dialogen. Och dessutom får det att funka – i en prosatext!

Dessutom står dessa dialogbaserade partier aldrig ut som en del skild från resten av romanen. Det blir aldrig collageartat, utan här har man att göra en mästerlig författare. Han fogar samman lyrik, dramatik och prosa och skapar, helt obehindrat, någonting som väldigt få författare faktiskt har – en helt egen stil. Vartenda ord, varje mening är exakt där den ska vara, att ändra någonting hade varit som dra ut fel pinne vid plockepinn.

Slutligen måste det sägas (utan den minsta gnutta elitism) att det här inte är en bok för vem som helst. För att uppskatta det Koltès gör vad gäller språk och stil måste man ha läst en del böcker. Men låt inte det skrämma bort någon, det här är en roman väl värd att upplevas!