Recension

: Parasit
Parasit Scott Westerfeld
2007
Bonnier Carlsen
6/10

Uppdaterad vampyrmyt

Utgiven 2007
ISBN 9789163854873
Sidor 303
Orginaltitel Peeps
Översättare Lottie Eriksson
Först utgiven 2005

Om författaren

Fotograf: Samantha Jones

Scott Westerfeld är född i Texas och bor i New York. Han har arbetat som programmerare, spökskrivare och kompositör, och har skrivit fem vuxenromaner och sex ungdomsromaner. Hans första bok på svenska var hans stora genombrott, ungdomsromanen Ute/Inne.

Scott Westerfelds hemsida – Här finns info om böckerna, länk till författarens blogg och diverse annat.

Australiensiska State Library Victorias ungdomssajt – Här är Scott Westerfeld och hans författande fru Justine Larbalestier just nu Writers in residence. Det vill säga de bloggar här.

Sök efter boken

Det verkar gå att variera vampyrtemat i oändlighet. Eller i alla fall försöka variera. Hos Scott Westerfeld är synvinkeln väldigt nutida – eller så verkar det i alla fall till en början. Tjugoårige huvudpersonen Cal får nämligen förklara att vampyrer alls icke är övernaturliga varelser – de har bara blivit infekterade med en parasit, som sedan använder sitt värddjur till att dricka blod och äta människokött. Det är smutsigt, mörkt och ensamt att vara vampyr i Cals New York.

Själv är Cal en av de lyckliga(?) få som trots att han blivit infekterad inte utvecklar sjukdomen. Istället är han smittbärare, kan leva sitt liv som vanligt utan att löpa amok på jakt efter människor att äta upp, men han kan fortfarande smitta andra, och måste därför avhålla sig från sex och helst från all kroppskontakt överhuvudtaget. Han enrolleras också i den uråldriga organisationen Nattväktarna, som spårar upp och fångar in de parasitpositiva, eller i kortform: parperna. Det är när Cal, efter att ha hittat och fångat in de tidigare flickvänner han själv smittat, börjar söka efter den kvinna som smittade honom, som berättelsen börjar.

Vartannat kapitel i boken avhandlar Cals sökande efter den mystiska Morgan, vartannat berättar om en högst verklig parasit och dess levnadssätt. Här tas upp exempelvis hakmaskar, som lever i människans tarmar och suger hennes blod inifrån, och leverflundror, som får myror att klättra allra högst upp på grässtråna och sitta där hela nätterna, i väntan på att bli uppätna av en ko. Detta därför att flundrorna trivs allra bäst i komagar. Det kan på sina ställen vara ganska äckligt att läsa om parasiterna, men också fascinerande. De är ofta livsnödvändiga visar de sig, för utan dem kollapsar systemet. Skildringen av dem i den här boken stöttar på ett liknande sätt upp intrigen och trovärdigheten.

Westerfelds försök att uppdatera vampyrismen är lovvärt. Men i slutändan kommer han inte undan de gamla traditionella spänningsschablonerna. Ok, det är inget magiskt med vampyrer – men de är övernaturligt snabba, starka och känsliga och de kan leva i fyrahundra år. Ok, det ligger inget i det där med att de är tjusiga och glamorösa – men nog dyker det upp litet Gamla Familjer och vampyrromantik också i den här romanen, mer ju längre man har kommit. Ok, de är inte intelligenta eller organiserade, bara desperata – men smittbärarna har å andra sidan en underjordisk organisation motsvarande New Yorks stadsförvaltning, med olika avdelningar och arkiv och allra överst en Nattborgmästare.

Det gör egentligen inte så mycket att det är så. Om man vill skriva om en tragisk, illaluktande sjukdom har vi tillräckligt av verkliga sådana. I vampyrromanerna kan det gärna få vara litet spännande och romantiskt. Och spännande är det. Spännande, snabbläst och med en berättarröst som mest av allt låter som en voice-over i en amerikansk TV-serie för tonåringar. Ibland alltför mycket, eftersom översättningen lämnar en hel del att önska och ligger alldeles för nära det amerikanska originalet. Det är rena fel – som när headquarter översätts med huvudkvarter eller som i formuleringen ”jag antecknade mig till minnes”, och det är svengelska uttryck – som när en olycka ”väntar på att hända”. Men oftast råder bara en vag känsla av oflyt i en text där flyt uppenbarligen är det som författaren eftersträvat mest av allt. Gatsmart, blixtsnabb ironi kräver lätthet, och det stör läsningen att den saknas.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2007-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-07 02:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2579

9 kommentarer

Det här är väl som att svära i kyrkan, men har någon översättning någonsin gjort någon roman rättvisa? Och vem ska avgöra det? En som talar originalspråket, en som talar det översatta eller en som talar båda fast ursprungligen det ena eller andra? Bra recension annars, väl fångat!

M Oregistrerad 2007-07-31 00:29
 

Riktig kommentar om översättningen – en översättningen är ju alltid mer eller mindre misslyckad. Som att låta en konstnär kopiera en tavla, men endast får använda sig av t.ex. rött och blått.
Och ofta kan en enda tafflig formulering dra bort uppmärksamheten från hundra förtjänstfulla lösningar…

U Oregistrerad 2007-07-31 09:21
 

U och M. Översättningar kan mycket väl vara bra. T.om. bättre än orginalet. Stig SÆterbakken
tycker t.ex. att Sauermugg redux är bättre i den svenska översättningen.

Friedman Oregistrerad 2007-07-31 13:02
 

Huvudkvarter är väl ett totalt svenskt ord vad jag vet? Har alltid ingått i min vokabulär och jag har stött på det i svenskan hela livet.

S Oregistrerad 2007-07-31 20:46
 

Jag vågade inte fråga, men tänkte detsamma. ;) Trodde det bara var jag som inte fattade nåt jättehemligt och ungdomligt.

M Oregistrerad 2007-07-31 23:08
 

Ha ha ha!!! Högkvarter ska det ju vara. Hela dagen gick åt att försöka komma på det. Fan va dum man e ibland.

M Oregistrerad 2007-07-31 23:15
 

När jag först läste ordet huvudkvarter var jag inte heller säker, men det kändes inte rätt. Sen kom jag på att det faktiskt heter högkvarter. Men man blir lätt förvirrad av den allmänna anglifieringen av svenskan.
Angående översättningar: jag tycker det är vanskligt att säga något om kvalitén på dem när man inte läst originalet, vilket man ju sällan har. Men ibland är det bara uppenbart att det inte är bra gjort, och det är just när man känner ett påtagligt oflyt i språket. En översättning ska ju självklart spegla stilen hos originalet, men den måste också funkgera på det språk den faktiskt är på, i det här fallet svenska.

Alice Thorburn Redaktionen 2007-07-31 23:16
 

Huvudkvarter är faktiskt svenska.

Enligt ne.se:

hö`gkvarter subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: hög–kvart-er-et
• lokal från vilken ledningen av viss (utspridd) verksamhet utövas spec. om förläggning för mil. stab men äv. allmännare: han skulle inställa sig på ~et för specialtjänst; kommendanten använde slottet som ~; partiets ~ under valnatten
BET.NYANS: om de verkande personerna: ~et har beslutat…
HIST.: sedan 1675

BET.NYANS: spec. mil. högkvarter
HIST.: sedan 1658

huvudkvarter [hu`v- äv. huv`-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: huvud–kvart-er-et
• viktigaste förläggningsplats
BET.NYANS: spec. mil. högkvarter
HIST.: sedan 1658

Jens Oregistrerad 2007-08-02 15:10
 

Jag tyckte det var skitbra. jag skrattade mycket och log. scott sätt att skriva är fantastiskt.
Jag ser inget dåligt med den, förutom slutet. Inte för att slutet vad dåligt, utan för att det var slutet. Jag vill ha en fortsättning ^^

angelica Oregistrerad 2009-07-14 11:55
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?