Paret Brodin Friberg har under mer än tio år samlat in en enorm mängd teorier, infallsvinklar och historier om vem Shakespeare var, och ger nu sin svenska publik chansen att ta del av det de vill förmedla. Parets entusiasm och närmast passion för sina undersökningar går inte att ta miste på, emellanåt befinner sig författarna själva mitt i det elisabetanska London, de luktar och ser det sena 1500-talets oputsade liv som vore de mitt i det. Det författarna har gjort är att samla ihop alla argument de har kunnat hitta för att styrka vem det var som skrev allt som nu står under namnet Shakespeare i alla bibliotek och boklådor. De vill att det var Edward de Vere, sjuttonde earlen av Oxford. De har hittat argument av precis alla de slag för att framhäva detta, de har ansträngt sig så mycket att de tycks skjuta över mål. Eller?

Huruvida läsaren av denna bok har plöjt ett verk baserat på fakta eller fiktion är fortfarande oklart efter alla 800 sidor. Dock verkar författarna, såväl som omslagstexten, vilja se den snarast som en faktabok med skönlitterära inslag, så ur den synvinkeln skriver jag detta.

Den vanliga teorin om Shakespeare är att han föddes i Stratford-upon-Avon år 1564, gifter sig vid 18 års ålder, drar till London av okänd anledning och där såväl skriver pjäser som skådespelar och har aktier i teatrar. Så småningom återvänder han hem och dör i sin säng år 1616. Han gick i Stratfords ”grammar school”, där latin åtminstone ingick som ett ämne, vilka ämnen som i övrigt avhandlades på skoltimmarna vet vi inte exakt.

Men paret Brodin Friberg ger inte vanliga dödliga en chans. Dels förutsätter deras bok att man kan sin Shakespeare, kanske inte riktigt lika väl som de själva, men man bör ha sett eller läst alla de stora pjäserna och ha dem i minnet (eller möjligen nära till hands). Man bör dessutom vara på det klara med vad väldigt många i flera hundra år har ansett att William Shakespeare var för en och hur han skrev sina verk, för här får man inte en aning om vad ”stradfordianerna”, d.v.s de som hävdar att det var Shakespeare från Stratford-upon-Avon som skrev alla verken, egentligen har för argument för sin sak. Alla deras argument avfärdas nämligen som inte ett vitten värda av författarna. De tycks kämpa mot hela världen och hävdar att de egna idéerna (om Earlen av Oxford) kallas kätterska än in i våra dagar, trots att de samtidigt citerar kända män som Oscar Wilde och Sigmund Freud såsom varande på deras sida. Kort sagt skriver de som om även läsarna var mot dem, och ganska snart känner jag mig, mycket riktigt, motvals. Innan jag började läsa den här boken hade jag ingen direkt åsikt om vem William Shakespeare var, det har liksom inte intresserat mig, så jag borde ha varit en lättövertygad läsare, men icke. Författarnas slarv med källor, med argument och uppgifter gör mig direkt negativt inställd till vad de än säger, vilket väl inte kan ha varit meningen?

I förordet konstateras att manuset till denna bok varit mycket längre. Det som inte finns med vet vi som inte varit inblandade något om, precis som i fallet med många av Shakespeares pjäser. När författarna t.ex. skriver om ett juridiskt dokument från 1600-talet som verkar vara ett ovedersägligt bevis, så talar de ändå inte om vad det är för ett dokument. Många sådana exempel finns i boken, där man inte vet från vilken av sina källor författarna har tagit uppgifterna. Att ”dokumenten talar sitt tydliga språk”, som de påstår, är verkligen inte klart för läsaren av denna bok. De begår samma fel som de beskyller alla ”stratfordianer” för, nämligen att utan konkreta motexempel bara avspisa motståndarnas påståenden. Möjligheter blir i författarnas ögon till säkerheter. De ägnar många sidor åt argument som att de handunderskrifter som finns kvar inte kan tillhöra författaren till alla fantastiska skådespel. Må så vara, men hur de kan dra växlar på att underskrifter som tecknats på dödsbädden inte ser ut att vara skrivna av en stadig hand, övergår mitt förstånd. Jag lär nog inte skriva mitt namn lika snabbt när jag ligger i sjuksäng som när jag är kärnfrisk. De ser även namnet Vere och E Vere, Oxfordearlens namn, på närmast löjeväckande många ställen i Shakespeares texter. Hade läsaren här fått reda på hur vanligt förekommande ord som ”ever” och ”every” var i texter från denna tid, hade jag kanske kunnat köpa det, men nu känns det bara som om författarna är besatta av att hitta nålar i höstacken.

Så varför får inte boken sämsta möjliga betyg?

Den är välskriven; trots alla märkliga vindlingar så beskrivs hovlivet och överklasslivet under de sista decennierna av 1500-talet väl. Att författarna naturligtvis har en poäng går inte heller att bortse ifrån, kanske har de till och med rätt, men alla deras argument talar inte för dem. Sonetterna får också i Brodin Fribergs tolkning fler trovärdiga förklaringar än jag läst tidigare (men jag har ju inte läst allt). Så för den som vill läsa om denna tid och denna del av världen, är det inte en dålig bok, man måste bara ta allt som framställs som fakta med ett par nypor salt (eller som det står på omslagsfliken, som ”en thriller”). Shakespeareintresserade gör klokt i att läsa några av författarnas källor först, innan de sätter tänderna i denna tegelsten, för att kunna se vad som kommer varifrån.