Ibland träffar man i vuxen ålder på saker man önskar att man haft tillgång till som barn. Man upplever dem och tänker: som liten hade jag älskat det här, synd att det inte fanns då. För många gäller säkert Harry Potter och Pirates of the Caribbean som exempel på detta. Själv har jag i nutid beklagat att varken John Bauer eller Jesper Walderstens målarbok för barn fanns inom räckhåll när jag var liten – därför att jag vet att de hade förundrat mig innerligt.

Även Hans Arnold tillhör den kategorin för mig. Det nystartade förlaget Bulleribock ger nu ut 250 av hans illustrationer, samtliga skapade för de noveller som mellan 1954 och 1979 publicerades under rubriken "Veckans chock" i VeckoRevyn. Arnolds motiv tar plats i en traditionellt "kuslig" värld, allt är dimmigt och skuggigt, klara färger är bara fläckar på stora dystra ytor och om en figur ler så är det av illvilja. En farkost färdas mot en planet vars baksida är en dödskalle. En man spelar på ett piano ur vars lock en blek arm insvept i vitt tyg sträcker sig. I ett skyltfönster hänger masker som vid en andra anblick verkar vara riktiga ansikten. Ett sönderknackat ägg i en äggkopp innehåller ett människoskelett. Saker krälar fram ur hörnen, de förvandlas till något obehagligt och vill skada betraktaren.

Arnold är begåvad. Han har förmågan att träffa det där klassiskt groteska monsteransiktet utan att det blir löjligt, hans surrealism är direkt och lättbegriplig samtidigt som den är överraskande, och hans teknik sitter som berget. I sitt förord nämner han Magritte och Dalí som förebilder och det är mycket riktigt som skickliga skräckvarianter på dessa jag uppfattar hans illustrationer. "Det kan vara svårt ibland att inte upprepa sig, och det är något jag försökt undvika" skriver han också. Och även om Arnold aldrig verkar tröttna på att använda den där grinande dödskallen lyckas han alltid variera sammanhanget tillräckligt mycket för att det inte ska kännas utnött.

Ja, visst hade jag gått i taket över detta som barn. Samtidigt kanske man inte ska beklaga sig, här sitter jag ju nu – innerligt förundrad.