Recension

: Watching Dallas
Watching Dallas Ien Ang
2005
Routledge
9/10

JR eller Bobby, masskultur eller populism?

Utgiven 2005
ISBN 0415045983
Sidor 148
Orginaltitel Het geval Dallas
Översättare Della Couling
Först utgiven 1982
Språk engelska

Om författaren

Ien Ang hör till medieforskningens och Cultural Studies-skolans stora namn. Hon föddes på Java men är utbildad i Nederländerna där hon doktorerade vid universitetet i Amsterdam 1990. Numera är hon professor vid University of Western Sydney i Australien. Ang har skrivit bland annat ”Watching Dallas” (1985), ”Desperately Seeking the Audience” (1991), ”Living Room Wars” (1996) och ”On Not Speaking Chinese” (2001).

Ien Ang – Författarens sida vid Western Sydney-universitetet.

Sök efter boken

När det gäller receptionsstudier i allmänhet, och tevepublik i synnerhet, hör Ien Angs Watching Dallas till de absoluta klassikerna. Att sedan just Dallas för min generation, som precis missade det där legendariska Vilse i pannkakan-traumat, är bardomsserien som slår periodens snälla barnprogram med hästlängder gör ju inte saken sämre. Kapitalistsåpornas kapitalistsåpa finns numera tillgänglig på DVD i all sin bedagade glans, och Angs bok har lämpligt nog kommit i reviderad nyutgåva.

Precis som i Sverige fick den amerikanska såpoperan i Nederländerna ett genomslag med Dallas som mobiliserade på ett sätt nutida tevetittare nästan bara kan föreställa sig. Det är ju också ganska ovanligt inom teveforskningen – eller jag borde förstås säga inom tillgänglig teveforskning – att få andra perspektiv än de amerikanska (eller möjligen engelska) på de ofta amerikanska (eller möjligen engelska) produktionerna. Men få länder har de resurser som krävs för att producera den här typen av fiktion, de amerikanska serierna har ju spridning långt över de egna gränserna och naturligtvis får berättelserna delvis nya betydelser i nya geografiska och ideologiska sammanhang.

Angs studie är egentligen ganska modest till sitt utförande och hennes metod, i all sin enkelhet, lite egen. Ang sätter helt enkelt in en annons i en tidning där hon uppmanar andra tittare att skriva och berätta varför de gillar eller ogillar Dallas. Hennes analys grundar sig sedan på de 42 brev – från några rader upp till tio sidor – som hon får till svar.

Från breven, vars avsändare hon vet mycket lite om, lyckas Ang emellertid få ut en hel del kring hur tittare formulerar och argumenterar för sina åsikter om och känslor inför serien. Hon har myntat en bunt begrepp man stöter på i var och varannan receptionsstudie, somliga förstås mer hållbara än andra. Bland annat finns här spännande problematiseranden av hur vi relaterar till karaktärer, intriger och den ständigt pågående såpoperastrukturen och hur vi använder omdömen som realism och trovärdighet för att stödja just våra känslor och ståndpunkter.

Men jag får också en känsla av att tevedebatten ändrat sig något sedan den här studien gjordes i början av 1980-talet. Ang urskiljer i sitt material flera strategier för hur tittarna förhåller sig till Dallas. Oavsett om de älskar eller hatar serien finns det en uppsättning åsikter de nästan alltid förhåller sig till, det Ang kallar ”masskulturideologin”. Enligt masskulturideologin är populärkulturen, i synnerhet den amerikanska och kanske i synnerhet såpoperor, kommersiell indoktrinering utan estetiska kvaliteter. De som ogillar Dallas hämtar stöd här, och de som gillar serien försöker försvara sig mot tesen, ibland genom att inta en ironisk hållning.

Bara en minoritet skriver in sig själva i ”populismens ideologi” där var och en enkelt uttryckt har rätt att se och uppskatta vad den vill. Den här ideologin är förstås i mångt och mycket en motideologi, en individualistiskt inställning i opposition till kulturelitism och absoluta estetiska sanningar. Men det är en inställning som vunnit terräng sedan dess och Angs diskussion förlorar i aktualitet när hon förser den med etiketter som ”antiintellektuell” eller ”enbart praktisk”.

Att populärkulturen skulle ha en indoktrinerande och/eller passiviserande effekt har varit den rådande föreställningen under långt tid. Såväl vänsterintellektuella som konservativa krafter vill gärna tala om för oss vad vi ska se och läsa. Den senaste tidens kanondebatt är bara ett retoriskt utslag av något vi har omkring oss hela tiden. Men det kan naturligtvis även vara så att ”den fria viljan” bara är något vi blivit pådyvlade av listiga kommersiella intressen?

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2007-05-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 13:09

Kategori: Recension | Recension: #2495

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?