I en klass för sig var en av förra årets stora läsupplevelser med sin svidande uppgörelse med high school-åren.

När nu Sittenfeld kommer med sin andra bok som fokuserar på åren som ung vuxen, frestas jag att jämföra henne med Melissa Bank, som har skrivit Flickornas handbok i jakt och fiske och Drömstället. Båda författarna skriver om unga kvinnor och deras längtan efter kärleksrelationer i något som närmar sig chick lit-traditionen (lättviktiga "tjejböcker" om mode-medvetna kvinnor i storstaden som letar efter den rätte. Typisk representant är Marian Keyes), men som samtidigt gör anspråk på att skriva något mer realistiskt, intelligent och svart med en drömmande introspektiv ton. Sittenfeld medverkar dessutom i en antologi som heter This is not Chick lit.

Både Sittenfeld och Bank skriver i en form som ligger någonstans mellan novellen och romanen. Man får visserligen följa samma person genom en hel bok, men kapitlen är långa och avslutade, isolerade i tid och händelser (ofta går det flera år mellan kapitlen), så att det går att läsa dem fristående.

Dessutom har Sittenfeld tidigare skrivit en bitande recension av Drömstället, där hon argumenterar för att Melissa Banks bok är som kejsarens nya kläder, bedrägligt smart men vid en djupare analys precis lika ytlig och lättsam som vilken chick lit-bok som helst. Frågan är om Sittenfeld har lyckats bättre med samma ämne. Det är som om Sittenfeld, chick lit och Bank bildar hörnen på en triangel, som jag vill urskilja formen på.

Och jo, Sittenfeld angriper sökandet efter "den rätte" med ett långt dystrare utgångsläge än Bank. Huvudpersonen Hannah växer upp i en dysfunktionell familj, med en lynnig pappa som fullständigt kontrollerar de övriga familjemedlemmarna. Och medan Hannahs syster, som alltid tagit mammans parti, verkar ha klarat sig bra, är Hannah själv, som försökte anpassa sig till sin pappa, osäker i sina relationer till både män och kvinnor. Hon är självkritisk och självanalytisk till det absurdas gräns. Allting hon gör analyseras: "var det rätt eller fel att ge honom hostmedicinen?" kan sysselsätta henne i veckor, och ofta tystnar hon i sällskap, sjunker undan för att slippa göra bort sig. (Olikt Banks hjältinna Sophie som är en mästare på fyndiga one liners.)

Boken skildrar hennes försök att hitta kärleken, från att hon är fjorton, år 1991, fram till 2005. Det är killen som visar henne sin tauering i parken, det är den mesigt snälla pojkvännen, den omöjliga kärleken, den otrogne slusken, killen som egentligen är kär i hennes syster, och alla dessa möjligheter som går henne förbi för att hon inte vet vad hon ska göra, för att hon väljer fel.

Och trots att Hannah går i terapi, plågsamt medveten om hur mycket varje minut kostar, men rörande entusiastisk, uppstår aldrig den där ögonblickliga klarsynen, aha-upplevelsen som skulle förklara och förändra allt.

Titeln, och den ständiga jakten av en lämplig man kan verka chick lit-aktigt, men boken är långt därifrån. Hannah är alldeles för intelligent, för misslyckad och ful för att vara en chick lit-hjältinna. Hon är flickan som som glömmer att raka bikinilinjen, som låtsas somna på fester för att hon inte vet vad hon ska säga, som är okysst fast hon fyllt 20. Språket är okomplicerat men kryddat med just de ögonblick av klarsyn Hannah saknar i sina egna terapisessioner.

Mannen i mina drömmar saknar skärpan och dynamiken från debuten. Vissa passager känns utdragna och onödiga, Hannah känns något statisk, hon överraskar ingen, inte heller sig själv. Men hon är en trovärdig karaktär och berättelsen har inget av det romantiska skimmer som Sittenfeld kritiserade Bank för. Jagandet efter en man känns mest som ett sorgligt och tröstlöst sökande efter bekräftelse och sammanhang. Och på det sättet är det här definitivt inte chick lit, och inte en bok om "det kvinnliga psyket", kanske inte ens en bok om att finna en partner, utan en bok om det svåra i att räcka till som människa.